Återtåget rullar vidare. Utsikten och Landskrona kvar på perrongen?

Med nytt friskt blod i laget, i form av Isse Ismail och Kevin Karlsson Simola, tog Värnamos stolthet emot Skövde AIK på Finnvedsvallen på lördagseftermiddagen. Ledmotivet ur filmen “Bron över floden Kwai” utgjorde – traditionsenligt – inramningen.

Dessvärre inte med samma nostalgiska knaster i högtalarna som från den gamla träläktaren, då Bengt-Göran Ekblom spelade marschen med Kronobergs Regementes Musikkår på stenkaka. Alla saliga i sin åminnelse.

Dagens falskvisslade version av “Cononel Bogey March” – som låten rätteligen heter – skar som vanligt som en vinkelslip i öronen när de båda lagen gjorde entré. Förhoppningen fanns dock att uppleva bättre harmoni på planen än i högtalarna.

Förändringarna i startelvan, när Kevin gick in på högerbacken, gjorde att Freddy Winsth flyttade över till vänsterkanten, en position han inte är ovan vid, men kanske inte helt bekväm i. Det hindrade honom inte från att vara pigg i inledningen och att avlossa första skottet i matchen redan efter en halvminut. (till saken hör att ingen av de båda herrarna är särskilt intresserade av att använda vänsterfoten)

Isse Ismail bildade mittfält tillsammans med Eric Brendon och Abdi Magashy. Joel Stevens fick initialt nöta bänk och Felix Wennergrund stod utanför truppen.

IFK startade, som vi vant oss vid, i ett diaboliskt tempo. Det första Skövdeanfallet, en nick över, noterades först i den fjortonde minuten. Det kändes lite illavarslande att stormen bedarrade, och att de chanser som skapades inte resulterade i något farligt avslut.

Efter tjugonio minuter trodde undertecknad att bortalaget skulle ta ledningen, men Victor Eriksson, som stod för en formidabel insats, hann ikapp och bröt när Bilos Yonakhir kom helt fri med Pilip Vaitsiakhovich.

Istället var det hemmalaget som tog ledningen. Abdussalam Magashy vann en andraboll mitt på Skövdes planhalva, lurade två Skövdebackar på vägen, och parkerade bollen, medelst en tåfis bakom Markus Fröjd i Skövdeburen. En mycket tjusig prestation! IFK hade sedan en frispark i farligt läge, men 1-0 stod sig halvleken ut.

I pausen drack bortalaget tändvätska, medan hemmalaget förmodligen tog fel på sportdryck och Sobril, och således agerade sömngångaraktigt de inledande minuterna av andra halvleken. Endast försynen räddade IFK från att få ett baklängesmål på halsen redan efter tjugo sekunder, då Skövde tog sig runt på vänsterkanten. Som tur var hade Freddy inte klippt tånaglarna och kunde, med viss nöd, avstyra.

Skövde fick nu ordentlig luft under vingarna, och i en sekvens minuten senare, där Eric Brendon inte fick undan bollen, kom kvitteringen. Francis de Vries försökte rensa undan, men inte bättre än att bollen, i ett motlägg, hamnade bakom en chanslös Vaitsiakhovich.

Ett bra lag ska ha tur, sägs det, och visst får vi erkänna att Fru Fortuna hade en viss inblandning när Michael Kargbo avancerade in från vänsterkanten och avlossade ett skott som touchade en Skövdeförsvararen och ställde målvakten. 2-1 till hemmalaget, som knappt varit över på Skövdes planhalva sedan första halvlek.

Baklängesmålet var naturligt psykologiskt jobbigt för Skövde, i en period då man hade möjlighet att göra fler mål. Istället kunde hemmalaget kontra efter en Skövdehörna. Isse Ismail hittade Johan Lassagård på högerkanten, som drog ifrån sin försvarare och spelade in bollen till en fri Edvin Becirovic, som bara kunde bredsida in bollen. 3-1 när en tredjedel av matchen återstod. Om gnistan hos bortalaget försvann efter ledningsmålet, så dog den nu fullständigt. IFK fick en tämligen bekväm resa mot slutsignalen.

Kamraterna blandade högt och lågt i den här matchen. De första tjugo minuterna var, som oftast, av mycket hög intensitet och kvalitet, för att sedan avmattas. De första tio minuterna av den andra halvleken var rent av bedrövliga, och med lite bättre skärpa hade Skövde kunnat göra både två och tre mål. Spelet blir vad motståndet tillåter. Skövde stod upp bra i hela matchen, och laget har en längd som man inte behövt skämmas för i Basketallsvenskan.

I hemmalaget stod, som tidigare nämnts, Victor Eriksson för en fantominsats. Han var helt felfri i nittio minuter. Övriga i laget, tycker jag, kan bättre. Det är naturligtvis starkt att kunna lägga i en extra växel när så behövs, men man hade önskat högväxel lite oftare…

Matcherna duggar nu tätt och redan på onsdag åker IFK till Motala för den nittonde omgången, och nästa söndag tas Trollhättan emot på Finnvedsvallen. Det återstår tolv omgångar och trettiosex poäng att spela om, så än är det tidigt att utropa seriesegrarna. Men det kommer förmodligen att bli fler “kannibaleffekter”, som när Utsikten och Landskrona stal två poäng från varandra. Gapet är nu tretton poäng ner till andraplatsen och det ska naturligtvis mycket till för att det ska kunna stängas. Det känns som om de båda jagande föreningarna står kvar på perrongen när tåget går.

Jag har skrivit om årets IFK-upplaga i både positiva och komparativa ordalag. Förhoppningsvis är det snart dags att börja leta i ordförrådet efter superlativ!

Text: Ola Fälth

Bild: Tero Väisänen

       
IFK VÄRNAMO