IFK bortdömda på Ruddalen?

Hade jag skrivit det här referatet i affekt, direkt efter slutsignalen i lördagens match på Ruddalens IP mot Utsiktens BK, hade jag påstått att IFK – på ett horribelt sätt – rånades på poäng. Hade jag varit lite mer konspiratoriskt lagd, och inte vetat bättre, hade jag påstått att domarkåren har ett slags agg till IFK Värnamo och inte vill att de ska vinna serien.

För tredje matchen i rad fick IFK avsluta med endast tio man. Abdu Magashy mot Oskarshamn, Bernardo Vilar mot Lunds BK och nu målvakten Pilip Vaitsiakhovic mot Utsikten, har fått syna det otäcka, röda kortet. Det första, mot Oskarshamn, föregås av en mycket tveksam varning för hands i försvarsmuren. Det andra, mot Lund, är ett hjärnsläpp från Bernardo. Men detta, mina damer och herrar, är snudd på justitiemord!

Hade jag varit lika dålig förlorare som Donald Trump, hade jag skyllt allt på domarna…

Men vi tar det från början. IFK gästade Ruddalens IP med förhoppningen att bryta förlustsviten mot ett till kvalplatsen ännu inte helt avhängt Utsiktens BK. IFK-ledningen tvingades till att komponera om backlinjen igen och på vänsterbacksplatsen testades Robin Dzabic, som tidigare mest figurerat på mittfältet. Jag kan inte klaga på att han inte har någon vänsterfot. Den är av bästa märke!

Framför backlinjen, i en balansposition, Eric Brendon, som i mitt tycke var matchens gigant. Elegant i bollbehandlingen, ständigt på rätt position, snabb att täcka upp för kamrater på utflykt.

Framför honom en kvartett bestående av Edvin Becirovic, Charlie Vindhall, Abdu Magashy och Johan Lassagård. Längst fram Michael Kargbo, i ensamt majestät. På pappret en bra uppställning.

Precis som mot Lund i förra omgången fick IFK en smakstart. Redan efter åtta minuter fick Eric Brendon en kalasträff på bollen strax – utanför straffområdet – och skottet var utan chans för Axel Wibrån i Utsiktens mål.

Men tvärtemot matchen mot Krubban, gjorde IFK en bra första halvlek. Man hade bollen mest och skapade ett antal halvchanser ytterligare, men avsluten var lite för veka. Därför var det tämligen ologiskt och orättmätigt att Utsikten, efter fyrtioen minuter, kvitterade. Allan Mohideen fick tämligen ostört sträcka vristen och skottet var otagbart för Pilip i målet. Surt men snyggt!

I den andra halvlekens inledning hade IFK en bra chans att återta ledningen.  Edvin Becirovic dribblade sig fri på högerkanten och slog in ett hårt inlägg som Robin Dzabic inte fick någon styrsel på. Bollen gick därför över från fyra meter.

Istället skedde i matchminut sextiofem vad som skulle avgöra matchen. Pilip Vaitsiakhovic plockade enkelt ner en höjdboll och strax därefter föll den förre IFK-forwarden Paolo Marcelo, på klassiskt brasilianskt filmmanér à la döende svanen, ihop i straffområdet. Domaren fick för sig att Pilip knäat Paolo och visade rött kort och blåste dessutom straff för Utsikten.

Ett helt horribelt domslut och från min utmärkta position (i soffan) var jag säker på att Paolo filmade… (ett ofog som för övrigt spritt sig likt Corona i fotbollen)

Straffen slogs säkert i mål av Judas (jag menar förstås Paolo) själv bakom Filip Eriksson som hastigt, men mindre lustigt, fick dra på sig handskarna.

Redan före straffen och utvisningen hade IFK förlorat initiativet i matchen och resan mot slutsignalen blev en krampaktig tillställning. Närmare än skott utanför, från inbytta Benjamin Hajdari respektive Joel Stevens, kom vi inte den här aftonen.

Den fjärde raka förlusten var ett faktum. Den i de tre senaste matcherna implementerade taktiken, att bara spela med tio man, har visat sig mindre framgångsrik. En förutsättning för att kunna vända på skutan är nog att försöka behålla alle man på däck…

Men även spelmässigt fanns en del att önska. Hade jag inte vetat bättre, kunde jag trott att IFK de senaste månaderna ägnat sig åt träning utan boll. Den normalt så kära leksaken behandlas som något som katten släpat in. Bortslagna och borttappade bollar, enkla passningsmissar och missförstånd har varit legio de senaste fem, sex matcherna. Den tidigare så påtagliga löpviljan synes ha konverterats till löpovilja.

Nu närmar sig avgörandets tid. gott folk! Den 15 november kommer Landskrona BoIS till Finnvedsvallen för en ren seriefinal. Landskrona, som bara förlorat en match av de senaste tolv.

Den tretton poäng stora serieledningen har nu krympt till tre poäng, vilket på söndag – à la bonne heure – inte har någon som helst betydelse. I den totalt ologiska idrotten fotboll kan – som bekant – allt hända.

Vi har fortfarande utgången i egna händer.  En seger på söndag och allt är biff! (nästan).

Nu är tid att sluta leden. Knyta nävarna i fickorna, lyfta upp gamnackarna och spänna ut bröstkorgarna.

Visa oss var skåpet ska stå!

Text: Ola Fälth