IFK klart för Superettan

Lördagen den 21 november 2020 gick till IFK-historien som dagen då uppflyttning till Superettan, för andra gången, stod klar. Till skillnad från förra gången, 2010, då avgörandet stod i sista omgången och vi avgjorde för egen kraft, så fick vi den här gången hjälp med avancemanget.

Dagen inleddes med lunchmatch i Lindome, strax söder om Göteborg. på Lindevi IP, eller “Savannen” som den kallas i folkmun, mot fjärdeplacerade Lindome GIF. Många med mig minns säkert, med fasa, förra årets match på nämnda arena, då vi fick åka hem med svansen mellan bena och en neslig 1-5-förlust.

De yttre förutsättningarna kunde ha varit bättre. Regnet vräkte ner och planen liknade på sina ställen mer en vattenpoloarena. Det var naturligtvis lika för båda lagen, men hemmalaget syntes behärska underlaget bättre än gästerna.

IFK ställde ett hyggligt ordinarie lag på banan. Pilip Vaitsiakhovic var tillbaka i målet efter sin avstängning och ersatte Filip Eriksson, som vaktade buren senast mot Landskrona. I övrigt saknades Edvin Becirovic, som fick bäras ut mot zebrorna. Uppställningen var lite mer defensiv med ett femmanna-mittfält, med Joel Stevens längst till vänster inledningsvis. Längst fram jagade Michael Kargbo, ensam på topp. Bortalaget hade svårt att få till något ordnat spel. De syntes tyngda av stundens allvar och utöver en dubbelhörna efter fem minuter skapades inte mycket.

Istället var det hemmalaget som tilläts dominera och ta ledningen, inte oförtjänt, i den tjugofjärde minuten. I en sekvens med många passningar inom laget slogs ett inlägg mellan IFK:s båda mittbackar, där William Kenndahl dök upp och kunde tämligen ostört nicka in bollen bakom en chanslös Pilip. Nu kändes superettan-avancemanget mycket avlägset.

Men bara fem minuter senare dribblade Abdu Magashy bort en gubbe i straffområdet och spelade in bollen till Michael Kargbo. Michael vände på en femöring och petade in bollen i John Alvbåges vänstra hörn.

Michaels fjortonde mål för säsongen, fast det kändes som han inte gjort mål sedan Eldkvarn brann. IFK åt sig därefter alltmer in i matchen och Lindome kunde, mycket tack vare den allsvenskt meriterade Alvbåge, hålla undan.

Bortalaget började den andra halvleken starkt och direkt efter avspark hade Magashy ett skott, men dock i sjunde våningen. Fem minuter senare var Abdu nära att ge IFK ledningen på ett avslut bara fyra meter från mållinjen, men Alvbåge gjorde en ny fenomenal räddning.

Efter den fina inledningen från IFK kom hemmalaget tillbaka och tillät stundtals inte gästerna att låna bollen. Vi var nummer två i allt. Men i den sjuttiotredje minuten stack IFK upp. Den finurlige Robin Dzabic frispelade Joel Stevens, men Alvbåge var omutbar och räddade till hörna. På vänsterhörnan –  från Freddy Winsth – nickade Bernardo Vilar ner bollen till mittbackskollegan Victor Eriksson, men den sistnämnde fick ingen riktig fart på avslutet och Alvbåge kunde ånyo avstyra.

Efter att matchen stod och vägde ett tag gjorde IFK ett par byten. Benjamin Lindblad kom in istället för Charlie Vindehall och Johan Lassagård bytte av Joel Stevens. Johan hann knappt dra upp strumporna förrän han var nära att bli matchhjälte. I en kontring kom Kamraterna tre mot två, men Abdus passning till Johan var tyvärr lite slarvig, vilket ledde till att han kom ur vinkel och Alvbåge räddade igen. Ständigt denne Alvbåge!

Resultatet stod sig matchtiden ut och den poängen skulle visa sig vara guld värd. Lindome var spelskickliga och svåra att möta och med en målvakt i en alldeles egen klass. Vi får vara oerhört tacksamma för att vi kunde nå oavgjort.

När pulsen kommit ner till någorlunda hanterbar nivå, var det dags för nästa pärs. Jagande Landskrona BoIS tog sig an vår länskollega Assyriska Turabdin på Vapenvallen i Huskvarna. Ungefär som IFK, drabbades BoIS av någon typ av nervdaller, för hemmalaget fick hålla i taktpinnen i stort sett hela matchen. Dock höll de oss på sträckbänken ända tills den åttioandra minuten, innan Midhad Jukovic kunde bredsida in bollen i landskronamålvakten Philip Mårtenssons vänstra hörn. Stort jubel i de södra länsdelarna!

Assyriskas seger innebar att försprånget är ointagliga fyra poäng inför den stundande finalrundan nästa lördag. Det är jag oerhört tacksam för. Jag är inte helt säker på att vi hade klarat Assyriska med kniven på strupen när Landskrona dunkat in mål efter mål på ett redan avsågat Motala. Jag är inte säker på att jag hade klarat det…

Nu återstår alltså bara att defilera och vi kan så småningom summera den gångna säsongen.

Fortsättning följer!

 

Text: Ola Fälth