Lassagård bakom seger i Helsingborg

IFK styrde på lördagen kosan mot “Sundets Pärla”, Helsingborg, för match i den tjugoförsta omgången mot Eskilsminne IF på Harlyckans IP. Med två tredjedelar avklarade av årets seriespel gick vi mot mörkare tider och ett rejält höstväder. En ihållande blåst från den näraliggande kontinenten, och en plan med trögt och tjockt höstgräs, bidrog till att göra de yttre förhållandena mindre angenäma.

Charlie Vindehall gjorde, efter ett par lyckade inhopp, riktig comeback från start efter flera månaders skadefrånvaro. Detta på bekostnad av Robin Dzabic, som fick finna sig i en plats på avbytarbänken. Benjamin Lindblad fick förnyat förtroende på vänsterbacken, en position som inte direkt gör honom rättvisa. Dessvärre är inte Kevin Karlsson Simola, som bytte av honom i halvtid, heller särskilt bekväm i positionen. (Ett himmelrike för en “vänsterfoting”)!

Den första halvleken innehöll mycket få anteckningar i blocket. Den var nästan helt befriad från pulshöjande aktivitet och underhållningsvärde. Närmast att få till något som liknade målchans var Michael Kargbo, som vid ett flertal tillfällen valde att försöka få till något på egen hand, hellre än att samarbeta med lagkamraterna. Oftast stoppades hans dribblingsförsök av Eskilsminneförsvaret, men vid de få tillfällen han kom loss blev avsluten resultatlösa.

Inför – och under – andra halvlek gjorde IFK-ledningen ett antal byten som skulle visa sig bli matchavgörande. Johan Lassagård bytte av Joel Stevens, som inte hade någon lika lyckad dag som senast, på högerkanten. Lassagård blev en injektion och kom vid ett flertal tillfällen loss på sin kant, dock utan att få till det avgörande momentet.

När man ställt in sig på att detta mycket väl kunde bli årets första 0-0-match, kom frälsningen. En situation som föregicks av en klockren brytning, och efterföljande bollvinst av Charlie Vindehall, gav Lassagård fritt utrymme att skicka in ett hårt inlägg/skott, vilket styrdes av en Eskilsminneförvarare i mål. “Tur är något man förtjänar”, sägs det, och dagens match var ett tydligt bevis på att den devisen är korrekt.

Man kan naturligtvis tycka att det bara är tur och att motståndarna hade otur. Men, sett över nittio minuter är det svårt att hävda att IFK inte förtjänade segern. För att göra mål och vinna matcher måste man skapa målchanser. Eskilsminne skapade – i princip – inte ett jota, och Pilip Vaitsiakhovics resa mot en ny nolla i insläppta-mål-kolumnen var tämligen bekväm. I de fall de närmade sig vårt straffområde var försvarslinjen Winsth – Ericsson – de Vries dessutom omutliga.

Med de chanser som skapades borde naturligtvis IFK ha gjort något mål ytterligare. Jag tänker, till exempel, på när Michael Kargbo och Edvin Becirovic kom ensamma med målvakten, men Michael sköt själv –  utanför – istället för att passa bollen till den helt frie Edvin.

Det är, trots allt, en oerhörd styrka att vinna matcher mot lag som slåss för sin existens i botten av tabellen, hårda vindar och tunga höstplaner. Vi står inte och faller med enstaka spelare, utan har en trupp, tillräckligt stark för att kunna flera byten vid behov och därmed höja kvaliteten.

Hur paradoxalt den än kan låta, när höstmörkret nu sänker sig, så går vi mot ljusare tider. I vart fall fotbollsmässigt!

Text: Ola Fälth