Seger med nöd och näppe

Den blåvita IFK-bussen styrde på onsdagen kosan mot “Sveriges trädgård”, Blekinge och dess residensstad Karlskrona, som fått sitt namn av grundaren Karl IX. Staden, som under många år belägrats av danskarna, blev svenskt 1658 i samband med Freden i Roskilde.  Idag skulle staden istället belägras av smålänningar. Toppen skulle möta botten i vårsäsongens sista match, någon månad förskjutet, detta underliga Nådens år 2020. FK Karlskrona, en i seriesammanhang ny bekantskap för IFK, stod för motståndet. Att bekantskapen är ny är inte så märkligt i sig, då föreningen bildades så sent som 2012, genom en sammanslagning mellan Karlskrona AIF och Lyckeby GoIF. Laget är dessutom nya för året i Ettan.

Jonas Thern & kompani i lagledningen unnade sig lyxen att vila skyttekungen Michael Kargbo, näst bäste målskytten Johan Lassagård samt Joel Stevens i dagens startuppställning. En anledning till detta torde vara det täta matchandet och en möjlighet att lufta spelare som inte fått lika mycket tid på planen. In i deras ställe kom unga, friska ben i form av Benjamin Lindblad, namnen Hajdari, Aldin Basic och Felix Wennergrund. Den sistnämnde kom tillbaka på vänsterbackspositionen efter ett tags sjukfrånvaro, eftersom även Bernardo Vilar saknades på grund av den skada han ådrog sig senast mot Tvååker.

IFK satte hög press direkt och första skottet avlossades redan efter en halv minut. Ofta stressade man hemmalagets speluppbyggnad och kunde bryta deras försök till anfall, vilket ledde till snabba omställningar. Edvin Becirovic skapade ett friläge redan efter tre minuter, men Karlskronamålvakten Tobias Wennergrund (eventuellt släktskap med vår vänsterback Felix är i skrivande stund oklart. De är möjligen kusiner, men inte säkert med varandra) räddade. Som så ofta den här säsongen växte motståndarmålvakten ut till en jätte. Efter en halvtimmes tryck mot målet, så tvingades Wennergrund till slut kapitulera. En av många hörnor slogs kort av Francis de Vries, som fick tillbaka bollen och måttade ett inlägg mot bakre stolpen, där altmeister Freddy Winsth, mycket rutinerat, passade bollen med pannan till den – i stunden – bortglömde Edvin Becirovic, som kunde peta in ledningsmålet.

IFK fortsatte att skapa en del farligheter, bland annat ett bra två-mot-en-läge, men Edvin kom ur vinkel och chansen rann ut i sanden. I slutminuterna fick Karlskrona ett farligt läge, men Filip Eriksson i målet stod rätt placerad och kunde rädda till hörna.

I den andra halvleken tog Karlskrona kommandot, anförda av Jonas Lantto, med allsvenska meriter från Gefle IF. I inledningsskedet hade man en hörna som ledde till viss panik i IFK:s straffområde, men tack vare resoluta ingripanden från bröderna Eriksson i förening, hölls nollan intakt.

Bortalaget stack stundtals upp i vassa kontringar, men det var en kväll då de rätta besluten inte riktigt fattades. Istället för att skjuta själv i bra läge slogs en passning till en sämre placerad kamrat, och när kamraten väl stod helt fri gick man ofta på eget avslut, eller dribblade sig bort från situationen.

Abdu Magashy, ständigt nyttig på mitten, hade dock ett par bra skott, men den allestädes närvarande Tobias Wennergrund var omutlig. Den bästa chansen hade kanske Joel Stevens i den åttionde minuten. På en Karlskronahörna gjorde Filip Eriksson en mycket bra utboxning. Bollen hamnade hos Joel, som från egen planhalva rusade, likt ett kust-till-kust-tåg förbi halva Blekinge, lurade sista försvararen, men Wennergrund i målet stod för en ny fin parad.

IFK redde med viss möda ut stormen och 0-1 från första halvleken stod sig tiden ut. Jag har sagt det tidigare: det är en styrka att vinna, även om allt inte flyter på till hundra procent och vi kan naturligtvis inte förvänta oss storsegrar i varje match. Även om Karlskrona hade lite mer boll i andra halvlek än i första, så försvarade vi oss väl över hela banan, och övertaget var mer skenbart än faktiskt. Wennergrund var det stora namnet för dagen. Även om vår vänsterback Felix gjorde en berömvärd insats, med ett antal delikata framstötar och dribblingar, så överglänstes han av sin namne, Tobias, i Karlskronaburen.

Efter halva serien spelad sitter IFK, i vart fall för stunden, säkert i förarsätet. Trettiosju inspelade poäng på femton matcher är naturligtvis ett fantastiskt facit. Målskillnaden, 35-8, indikerar också en tydlig överlägsenhet.

Övriga resultat den här kvällen gick dessutom IFK:s väg. Landskrona och Utsikten spelade oavgjort, liksom Lund och Torn. Dessutom fick Assyriska Turabdin stryk i Linköping.

IFK är av tradition ett bra höstlag. Det är ytterst få säsonger i historien som motsäger detta. Ceteris paribus, det vill säga om allt annat utvecklas lika, talar allt för att hösten kommer att bli lika rolig som våren. Förhoppningsvis med det undantaget att vi kan få publik på matcherna.

Å andra sidan vet vi alla, att bollen ibland kan vara onödigt rund, så osvuret är fortfarande bäst!

Eftersom serien nu vänder, väntar returmöte med Karlskrona på Finnvedsvallen kommande söndag. Då hoppas jag att vi får se samma kompakta och effektiva press- och försvarsspel. En nåd att stilla bedja om är en något bättre skärpa i avsluten. Jag tror på seger!

PS. Jag tror alltid på seger…

 

Text: Ola Fälth

       
IFK VÄRNAMO