Uddlöst IFK föll i Stångby

Solen lyste från en klarblå himmel över de skånska åkrarna i den lilla byn Stångby, och på en av dem tog byns lag – Torns IF – emot IFK på lördagseftermiddagen. Stångby är beläget, rent geografiskt, fem kilometer norr om lärdomsstaden Lund, där merparten av de cirka tvåtusen invånarna har sitt dagliga värv.  Bygdens stolthet – fotbollsklubben – har en femtioårig historia och gör i år sin tredje raka säsong i Ettan Södra.

Torns IF har, under de två säsonger vi huserat i samma serie, tillhört de mer svårspelade motståndarna. Förra året lyckades IFK knipa fyra poäng av sex möjliga. Årets första möte slutade med ett oavgjort resultat. En genuint knepig uppgift således.

I bortalaget återfanns Charlie Vindehall på mittfältet efter skadefrånvaro, medan Edvin Becirovic saknades av samma skäl.

Hemmalaget visade tidigt att man saknade respekt för serieledarna och redan efter fyra minuter låg bollen bakom Pilip Vaitsiakhovic. IFK var inte riktigt på tårna när en lång boll längs högra sidlinjen hanns upp och spelades snett bakåt, Francis de Vries blev bortfintad och efter ett inspel hamnade bollen hos en fristående Dylan Kosik Sulaiman, som enkelt kunde bredsida in bollen. Oerhört tamt agerat av IFK-försvaret, men icke desto mindre skickligt av Torn.

1-0 stod sig halvleken ut, utan att IFK fått någon direkt ordning på sitt spel. Förhoppningen fanns fortfarande att vi skulle kunna vända på resultatet, men i den femtioåttonde matchminuten kom istället 2-0 till Torn. I en situation där försvaret var väl samlat lyckades  Dylan Kosik Sulaiman vända om med bollen och placera in den mellan Victor Eriksson och Francis de Vries i Pilips högra hörn.  Om agerandet vid första målet var tamt så får väl detta anses vara ännu tamare. Gränsande till junioraktigt….

IFK lyfte sig spelmässigt i den andra halvleken, men var egentligen aldrig nära poäng. En straff räddade oss från att lämna Stångby mållösa, men avsluten och målchanserna var få. Vi lyckades aldrig få till någon riktig forcering på slutet och resultatet får anses vara rättvist.

Ibland får man bara acceptera att motståndaren är bättre och detta var en sån dag. Torns IF ska ha all heder av sin seger och vi får slicka såren och ta nya tag. Idag var det endast Abdu Magshy som nådde upp till normal standard.

Landskrona vann programenligt hemma mot Oskarshamn, 3-0, vilket gjorde att avståndet krympte till tio poäng. BoIS har dessutom en match mindre spelad. Landskrona visar en mycket stark form och har nu sex raka segrar i serien och har dessutom avfärdat Öster i Svenska Cupen.

Jag läste i dagens nummer av lokalblaskan att man redan börjat diskutera hur seriesegern ska firas. Jag hoppas innerligt att dessa tankar skjuts åt sidan och säger som statsepedemiologen om Coronaviruset: “det här är inte över ännu”!

Mycket talar för att det kommer att bli en direkt avgörande match på Finnvedsvallen den 15 november. Onödigt spännande!

Närmast på tur står Oskarshamns AIK som besöker Finnvedsvallen nästa söndag. Jag hoppas att IFK kan hitta tillbaka till sitt vinnande spel och ta tre friska poäng.

Jag letar vidare i mitt ordförråd – ett tag till – efter superlativen.

Text: Ola Fälth

 

       
IFK VÄRNAMO