DUBBEL-OSCAR SÄNKTE GAIS!

På plats i rikets andra stad för match mot Göteborgs Atlet & Idrottssällskap, stadens andra lag i ålder räknat, sju år yngre än Örgryte IS.

Det är naturligtvis något som varje gaisare bär med sig. Ålder, tradition och gammal hävd. Den mentala självbilden säger att Gais med sina anor inte ska behöva möta ett bonkegäng från Smålands skogar. Man ska spela Champions League och möta Barcelona och liknande, lite finare klubbar. Att klubben idag inte är mer än stadens fjärde lag sett till tabellposition är naturligtvis oerhört smärtsamt för de rättrogna Makrillarna.

Serieledande IFK Värnamo, med läktarstöd från "Västra Smålands Blåvita Bondeförbund", ska självklart vara ett lag man brottar ner varje dag i veckan. På ett ben!

För oss med hjärtat i Småland, hos nämnda bonkegäng, kändes inte den här matchen direkt självklar. På förhand nederlagstippade och underskattade har vi behållit vår ödmjukhet. Ett mycket svårt hinder i kampen om seriesegern, var det som fanns i våra - i vart fall mina - tankar.

Men strax före avspark sprack himlen upp och solen tittade fram och nog tändes ett litet hopp, trots den snåla vinden som bet i kinderna.

IFK ställde - i stort sett - ordinarie manskap på benen. Låt vara att Abdussalam Magashy saknades, men det har han ju gjort ett tag nu. Edvin Becirovic startade på topp, vilket innebar att Christian Moses började på bänken.

Matchinledningen var mycket trevande. Tempofattigt och trögt. Det var hemmalaget som vaskade fram den farligaste chansen efter dryga kvarten. På en framstöt på högerkanten fick Jonas Lindberg möjlighet att lossa kanonen, men skottet gick utanför.

Det tog nästan tjugo minuter innan IFK skapade något vettigt i anfallsväg. Gais backade hem, låg rätt i positionerna och stängde passningsvägarna skickligt. Oscar Uddenäs kom loss på kanten och slog ett bra inlägg längs marken, men gaisaren Malcolm Moenza hann först på bollen.

Det var inte helt logiskt att första målet skulle tillfalla bortalaget. Det kändes som att vi hade svårt att skapa något vettigt. Men i trettioandra spelminuten hittade Freddy Winsth fram till Oscar Johansson i djupled. Oscar drev med sig bollen och slog ett inlägg längs marken mot Edvin Becirovic. Edvin gjorde ett hål i luften vilket lurade Gais lagkapten, August Wängberg, som styrde bollen i en retlig båge över en chanslös Mathias Karlsson i gaisburen.

Knappt hade jag antecknat färdigt kring ledningsmålet innan det var dags igen. Oscar Uddenäs stod för en mycket fin prestation när han, efter en överstegsfint, tog sig runt sin försvarare på vänsterkanten. Ett lågt inlägg den här gången också. Omgiven av tre gaisförsvarare var Oscar Johansson ändå först på bollen och styrde den i nät. Överraskande, sett till matchinledningen, men icke desto mindre glädjande.

0–2 stod sig halvleken ut och optimismen spirade bland de många tillresta Värnamosupportrarna. Gaisarna luftade sitt missnöje och antydde att det var en skam att ligga under mot ett så dåligt lag. Förståsigpåare i grönsvarta tröjor och halsdukar konstaterade att det enbart handlat om tur att IFK ledde matchen. Dessutom obegripligt att de leder serien, så dåliga som de är….

Med viss ansträngning lyckades jag hålla smilbanden i schack och undvika att gå i meningslös polemik.

Knappt hade jag hunnit inta min plats efter en värmande kopp kaffe, innan bollen låg i Värnamoburen. På en långboll från en mittback lurade den nyss inbytte Vetlandasonen, Simon Alexandersson, bort Victor Ericsson och ensam med Pilip Vaitsiakhovich rullade han enkelt in 1–2.

Helt plötsligt var det match igen och bara halvminuten senare var IFK-försvaret överspelat och Gais var bara millimetrar från att kvittera. Ett mål där så kunde matchen mycket väl ha tagit en annan vändning.

Men IFK tog sig samman och höll nerverna under kontroll. Resten av matchen blev en nagelbitare, där jag tittade nästa lika mycket på klockan som på planen. Minuterna segade sig fram, men Gais hade inte riktigt orken att få till en forcering och tre nya, härliga poäng bokfördes på kontot. Kontot för "underbara arbetssegrar".

Det var fantastiskt att konstatera så många tillresta IFK-are på läktaren, som trummade och sjöng matchen igenom.

Jag vågar fortfarande inte ta ordet som börjar på A i min mun. Fem matcher återstår och det kan bli allt mellan noll och femton poäng. Förhoppningsvis kommer inte toppkonkurrenterna gå "all in" och redan under söndagen fick en av dem, Norrby, bita i gräset mot i botten kämpande Brage (som vi har kvar att möta på bortaplan).

Men håller vi snittet med två poäng per match, så ser det onekligen hyggligt ut. Vi har det i egna händer.

Nu väntar närmast hemmamatch mot Falkenberg den 25 oktober, vilket naturligtvis blir en ny svår match. Låt oss hoppas att Falkenberg, som slåss för sin existens i botten av tabellen, innan dess har snuvat Helsingborg på några poäng…

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i desamma

TILLBAKA