REFERAT MOT MALMÖ FF SIGNERAT OLA FÄLTH

Det var folkligt, festligt och fullsatt på gamla klassiska Malmö IP när IFK avlade visit för avgörande match i Svenska Cupens gruppspel. Att kalla den gamla idrottsplatsen för klassisk är knappast en överdrift. Arenan invigdes redan 1896 och var - fram till 1958 då Malmö Stadion invigdes inför VM - hemmaarena för de himmelsblå. Idag huserar damallsvenska Rosengård på arenan till vardags.

Massor av glada människor, de flesta med himmelsblå halsdukar, omgärdade planen. Vi blev kungligt bemötta vid ankomsten. Förmodligen tog de fel på mig och någon potentat - oklart vem - och vi eskorterades med TV-kameror i släptåg.

• Välkomna till Malmö. Fantastiskt roligt att ni är i Allsvenskan i år!

Till och med när nöden trängde på, och jag strax före matchen begav mig att besöka bekvämlighetsinrättningen, möttes jag av glada människor. När jag ställde mig sist i den trettio meter långa kön som ringlade fram utanför, vände sig den framförvarande mannen och frågade:

• Kommer du från Värnamo? Då får du gå före i kön. Varpå han vände sig mot kön och ropade:

• Grabbar, den här gobben är från Varrnamou. Släpp fram honom!

Framburen av diverse ryggdunkar och glada tillrop befann jag mig hastigt och lustigt först i kön. Snubben som stod efter mig blinkade med ena ögat och sa på bred malmöitiska:

• Det är baura föursta åuret i Allsvenskan deu fåur sonna föurmåuner. Niesta åur fåur deu stella daj sist i köjn!

Tränarduon Hellberg och Thern har laborerat en del med startelvan i träningsmatcherna, en följd av den till numerären breda truppen. Huruvida en startelva börjar utkristalliseras får väl framtiden utvisa, men dagens manskap innehöll förmodligen många namn som kommer att vara på planen den 3 april, på Gamla Ullevi i premiären mot IFK Göteborg:

Pilip Vaitsiakhovic i målet. Freddy Winsth, Victor Ericsson, Robin Tihi och Victor Larsson i backlinjen. William Kenndal, Hampus Näsström och Abdu Magashi på mitten och längst fram Charlie Vindehall, Markus Antonsson och Oscar Johansson i anfallet.

IFK började frejdigt och respektlöst. Redan efter fem minuter snappade Markus Antonsson upp en dålig bakåtpassning och kom fri med Johan Dahlin i MFF-målet, men vinkeln blev lite för dålig och Dahlin kunde avvärja. Ett mål där och matchen hade kanske kunnat få en lite annorlunda karaktär. De uppåtriktade malmömungiporna hade då förmodligen pekat något mer åt söder.

Efter en kvart tyckte de svenska mästarna att det var färdiglekt och lade in en högre växel. Anförda av de båda ytterbackarna Erik Larsson och Martin Olsson skapade de fler och fler kvalificerade anfall via korridorerna, och IFK-försvaret hade fullt sjå att freda kassen.

Det höll i tjugofyra minuter. På ett väl avvägt inlägg från Erik Larsson nickade Veljko Birmancevic in 1-0 bakom en chanslös Pilip Vaisiakhovic. Markerande försvarare var något för sen i reaktionen.

Tio minuter senare fick Pilip kröka rygg igen. Birmancevic och Martin Olsson spelade sig igenom vårt högerförsvar och bollen hamnade efter en skarv hos Jo Inge Berget, som från en meter inte kunde missa. Misstänkt offside, tänkte jag, som satt vid mittlinjen…

2-0 stod sig halvleken ut och undertecknad befarade att aftonen kunde bli jobbig med stor sjå att hinna med att anteckna alla baklängesmålen. Men IFK kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken. Ett antal byten - inte minst Wenderson som så småningom kom in - gjorde att IFK fick tag i bollen på ett annat sätt. Hans driv i steget med bollen gjorde att hela laget fick luft under vingarna. Ett riktig lyft. En skada har hållit honom utanför laget de senaste veckorna, men fullt återställd torde hans startplats vara odiskutabel.

I slutet av matchen gjorde Pilip en kvalificerade räddning då en fritt galopperande Birmancevic kom ensam emot honom. Men, den gode Pilip fick ut en av sina fyrtiosjuor och styrde bollen i stolpen.

Det är väl för mycket sagt att IFK skapade en mängd målchanser, men attityden och viljan fanns där. Lite snabbare tempo, lite tuffare och smartare i närkamperna och något bättre bollbehandling, vilket det fanns gott hopp om, så kommer det här att bli bra.

Jag saknar dock en naturlig vänsterkant. Victor Larsson är en förträfflig försvarsspelare, men han har inte direkt Roberto Carlos vänsterfot. Inte heller Oscar Johansson synes vara bekväm med att husera på vänsterkanten. I andra halvleken sökte han sig mer in i banan, vilket var till hans - och lagets - fördel. Vi hade svårt att komma runt på kanterna och när vi väl gjorde det, tog det lite för lång tid att få till inläggen. Här finns en viss förbättringspotential.

Sett över nittio minuter är Malmös seger odiskutabel, och med klubbens meritlista, och hundratals miljoner i större eget kapital, vore allt annat naturligtvis en stor sensation. Jag tycker ändå att IFK lämnar Malmö med hedern i behåll och har all anledning att vara stolta över insatsen.

Laget måste få växa in i den allsvenska kostymen och vänja sig vid att det är 4 500 åskådare på läktaren, varav 4 400 är hemmasupportrar. De måste lära sig att domaren kanske inte alltid står pall för trycket från hemmasupportrarna och ibland ger oss billiga och oförtjänta varningar, men blundar när hemmalaget står för liknande förseelser.

Vi har en knapp månad till att slipa knivarna. Då tror jag att vi kommer att vara supervassa!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i texten.