EN MAGISK AFTON

Vilken kväll det blev! Himlen var blåare än Malmö FF:s ordinarie matchställ, när mesta mästarna - tjugofem Allsvenska guld - gästade Finnvedsvallen tillsammans med rekordpublik, 4 930 personer.

Det gamla publikrekordet, på 4 652 personer, sattes 1968 då Gnosjö IF var på besök för match i dåvarande näst högsta serien, division 2. Jag minns att Gnosjö vann med 1-0. (omvända siffror på Valhall i Gnosjö efter mål av Rolf Nordlund). Förmodligen var jag, som sjuåring, mer intresserad av godiset som Elis Sahlstedt sålde från sin vagn som han drog runt på kolstybben, eller den obligatoriska korven i pausen. Men jag minns folkmassorna runt Finnvedsvallen, då med ännu sämre faciliteter än dagens hånade och utskrattade dylika.

Malmö kom till Värnamo med en storseger i ryggen. 3-0 på hemmaplan mot AIK, medan hemmalaget åkte på en rejäl mina i Borås, 1-4. David mot Goliat var det givna temat för dagen och samtidigt som det för IFK var "årets match", utstrålade malmöspelarna allt annat än glädje över att åka ut "på bystan".

Malmötränaren Milos Milojevics svar på frågan: Vad vet du om IFK Värnamo? "De är bra på fotboll" var tämligen symptomatisk. Att Malmö dessutom avfärdade IFK i Svenska Cupen för halvannan månad sedan, spädde förmodligen bara på den - kanske omedvetna - känslan av överlägsenhet. Det här var en match som mästarna bara skulle städa av.

IFK-ledningen brukar allt som oftast hävda att "vi ska försöka spela vårt spel" oavsett motstånd, men nog hade man vidtagit vissa åtgärder för att stärka upp defensiven inför en förväntad anstormning från Malmö. Hampus Näsström gjorde således sin första (allsvenska) match från start som defensiv mittfältare, vilket förpassade Charlie Vindehall till avbytarbänken. Tanken var att Hampus, med sina imponerande 198 cm över gräset, skulle kunna fungera som en tredje mittback när inläggsmissilerna skulle börja vina in i straffområdet. Ett taktiskt genidrag från firma Hellberg-Thern, då Isac Kiese-Thelin i Malmöanfallet, som gjort en storstilad comeback i Allsvenskan, fullständigt raderades ut ur matchen. Vidare startade Abdu Magashy istället för Netinho. Oscar Johansson flyttades upp i anfallet.

Malmö FF, med en drös av namnkunniga spelare i startelvan, tyckte att Ola Toivonen och Sören Rieks kunde få vila inledningsvis. En annan gammal landslagsman och tidigare englandsproffs, Martin Olsson, saknades på grund av skada.

IFK visade med tydlighet från start att ingen var rädder för vargen (då syftar jag inte på den utmärkte domaren Victor Wolf). Respektlös iver i presspelet präglade inledningen. De tillfällen som Malmö försökte hitta in bakom IFK-försvaret lästes effektivt av mittbackstrion, Tihi-Näsström-Eriksson. Isaac Kiese-Thelin försökte filma sig till en straff första gången redan efter sju minuter, men domare Wolf var välplacerad och genomskådade honom.

Första riktiga avslutet i matchen kom efter tio minuter då Wenderson sköt från vänsterkanten. Tyvärr fick han inte riktig träff på bollen, som blev ett lätt byte för Johan Dahlin i Malmömålet. Det blev, precis som i de tidigare matcherna, lite stressat när chans till avslut dök upp. Den riktiga kylan i straffområdet saknas fortfarande.

Malmö kom i giftiga kontringar men Victor Larsson och Robin Tihi täckte med förenade krafter. Hemmalaget åt sig alltmer in i matchen och skapade sin första hörna efter fjorton minuter. En bra hörna in i målområdet, men Dahlin avvärjde. IFK hade nu en bra period och tryckte tillbaka skåningarna.

I tjugosjunde minuten kom IFK i en ny farlig attack. Abdu Magashy tunnlade sig retfullt förbi Malmöförsvaret, spelade vidare till Oscar Johansson, vars lobb/inlägg gick utanför. Hemmalaget pressade nu allt högre och framgångsrikt med fem, sex spelare. Malmöspelarna var konfunderade. Milojevics blev argare och argare. Både på domare och egna spelare.

IFK fick en ny hörna och i efterspelet, när situationen nästan var över efter att Victor Larsson brutit Malmös kontring, fick Oscar Johansson skottläge, men hans projektil smet strax utanför Dahlins vänstra stolpe.

Nu avlöste anfallen varandra. Norrmannen Jo Inge Berget fick en nickchans i anfallet senare, men Pilip Vaitsiakhovic behövde aldrig ingripa. IFK kontrade och än en gång var Oscar Johansson nära när han kom runt sin bevakare, men precis som tidigare fanns inte rätta kylan i avslutsögonblicket.

Inte heller Kiese Thelin fick någon ordning på avslutet när han i anfallet senare sköt på volley utanför från en bra position i IFK:s straffområde.

I halvtid gjorde Malmö FF ett dubbelbyte. In med Ola Toivonen och Sören Rieks. Nu trodde, alternativt befarade, många att bortalaget skulle öka trycket. Efter fem minuter spelade Berget bollen snett-inåt-bakåt till en fri Ola Toivonen, men hans skott gick rakt på Vaitsiakhovic. Men IFK hängde med i tempoökningen. Efter ett vackert anfall, sju minuter in på halvleken, gick bollen till hörna. Hörnan nickades ut till en fristående William Kenndal som lyfte bollen mot mål med en ganska lös volley. Bollen strök förbi de hoppande Värnamoanfallarna och lurade sånär MFF-målvakten, som till slut räddade på mållinjen. Matchens hetaste målchans.

Största jublet den här kvällen utbröt efter sextio spelade minuter, när IFK-ikonen, kulturbäraren och hedersmannen Freddy Winsth fick göra allsvensk debut. Trehundrafyrtionionde matchen i den vita IFK-tröjan fick göras i Allsvenskan efter tre matchers skadefrånvaro. Sällan har något varit lika välförtjänt!

Malmö skapade direkt en farlighet då Erik Larsson tog sig ner till kortlinjen, men han kom lite ur vinkel och Vaitsiakhovic kunde täcka. Ut snabbt med bollen till de Vries, som via Kenndal kom fri på vänsterkanten. Hans välskruvade inlägg gick sånär på Marcus Antonssons huvud, men en liten försåtligt knuff i ryggen, så var chansen över.

Några minuter senare fick IFK frispark i bra läge. Francis lyfte in bollen med bra kvalitet till en framrusande Charlie Vindehall, som nyss kommit in. Skottet gick dessvärre över och Charlie dessutom avvinkad för offside.

Malmö fick också två farliga frisparkslägen i slutskedet av matchen och vid båda tillfällena stegade Ola Toivonen fram till bollen. Till lycka för hemmalaget gick den första rakt i muren och den andra kunde Vaitsiakhovic enkelt styra undan.

IFK höll stången matchtiden ut och lyckades därmed knipa en okalkylerad poäng till stor glädje för merparten av åskådarna.

Uppemot tusentalet Malmösupportrarna hade letat sig till Värnamo den här kvällen och nog hade många befarat att det kunde bli stökigt. Tvärtom hjälpte skåningarna till att skapa en härlig atmosfär kring arenan. Inga bränder, inga bråk. Bara glada miner. Vissa var kanske på gränsen till för glada, som till exempel den medelålders gamängen i supporterfalangen "Öltras", med mer fokus på öl än fotboll. Efter matchen undrade han om han inte kunde få William Kenndals matchtröja. Han tyckte att "Varbergs tröjor var så snygga". Hans lika glada kompis påpekade att de var i Värnamo.

"Åh, fan"! utbrast han. "Är vi i Värnamo"?

Så stort tack alla Malmöfans för ert bidrag till skön stämning. Supporterskap när det är som bäst!

När jag så småningom vandrade hem i den kyliga vårnatten, kände jag mig först lite besviken över att det bara blev en poäng, innan jag besinnade mig och konstaterade att det faktiskt var Sveriges bästa lag som vi lyckats knipa poäng av. Helt osannolikt och fantastiskt!

Man kan inte annat än förundras och imponeras av det här IFK-gänget. Ständigt sågade och nederlagstippade, med hänvisning till usel arena och små resurser, av de så kallade experterna. Med den här poängen och prestationen i ryggen tror jag att laget kan växa ytterligare.

Jag sticker ut hakan och säger att första trepoängaren kommer nu på måndag, när Degerfors IF kommer på besök. Missa inte detta för allt i världen!

Vi är på gång!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att åsikterna som framförs i referatet är mina egna och inte alltid speglar föreningens åsikter. Fel och brister är - även de - helt och fullt mina egna.