SUR FÖRLUST I NORRKÖPING

Förväntningarna var uppskruvade efter senaste hemmasegern, när IFK gick samma väg som Gunnar Nordahl gjorde en gång i tiden: till Norrköping efter Degerfors IF.

Vår huvudtränare, Kim Hellberg, var tillbaka på mammas gata för match mot sin gamla klubb, IFK Norrköping. En spännande match-i-matchen mot kollegan Richard Norling.

IFK Norrköping, i folkmun "Snoka" eller "Peking" är en av Sveriges äldsta fotbollsklubbar. Föreningen bildades redan 1897, som IFK-förening nr 17. Hela tretton gånger har man blivit svenska mästare och man hade sin verkliga storhetstid åren mellan 1940 och 1970.

Redan nämnde Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Bengt "Zamora" Nyholm, Georg "Åby" Ericsson, Ove Kindvall och Björn Nordqvist är några i mängden av storspelare som tillhört klubben.

Heller inte att förglömma, vår egen Gert "Mellet" Hellberg, som "utvandrade" till IFK Norrköping.

Hemmaarenan, PlatinumCars Arena - som på samme Nordahls tid hette Idrottsparken - togs i bruk redan 1902 och har en kapacitet på 16 000 åskådare. När gästande Kamratkollegorna från Värnamo var på besök kom endast 5 712 hugade östgötar (och för all del, en busslast med smålänningar inkluderat).

IFK Norrköping kom stärkta från en seger i senaste matchen mot Kalmar FF, efter att ha inlett säsongen svagt med endast en poäng på de fyra första matcherna. En negativ överraskning hittills.

Bortalaget gjorde ett par förändringar jämfört med segermatchen mot Degerfors. Victor Larsson intog rollen som defensiv mittfältare. Netinho inledde på bänken.

IFK började starkt. Överraskande starkt - vill jag påstå - med hög och intensiv press. Redan efter två minuter hade Oscar Johansson ett bra skottläge efter att ha fintat bort två Norrköpingsspelare, strax utanför straffområdeslinjen, men träffen blev svag.

IFK tryckte på och skapade efter fem minuter en trippelhörna, men precis som de nästkommande sju av totalt tio hörnor blev de utan resultat. Flertalet av dem var dessutom utan adress, ofta på tok för långa. Huruvida det var tänkt som en variant vill jag låta vara osagt, men för långa hörnor utan adress torde vara en huvudlös taktik.

Efter fjorton minuter fick Oscar Johansson en gratischans efter en riktig "indianpassning" från en motspelare. Kanske blev han själv överraskad för han fick inte riktigt till skottet nu heller. Väl placerat, men inte tillräckligt hårt. Norrköpingsmålvakten, Oscar Jansson, kunde rädda till hörna. En riktig bjudning, där det borde blivit mål.

Ett par minuter senare startade Marcus Antonsson en kontring efter en Norrköpingsfrispark. Tillsammans med Abdu Magashy ångade han fram mot en ensam Pekingförsvarare, men passningen blev svag och Magashys avslut ännu svagare.

Bara minuten senare var Antonsson framme igen, men den här gången sköt han över.

Nu hängde ett ledningsmål för bortalaget i luften och det kändes som en tidsfråga när jag skulle få göra en anteckning i protokollet. Hörnorna avlöste varandra, även om Norrköping stack upp i kontringar och tvingade Victor Eriksson & Company till en del kvalificerade försvarsingripande.

Men, målfabrikationen uteblev och Norrköping tog allt mer över tillställningen ju längre matchen led. Lagen gick till pausvila mållösa, med ett litet bollövertag för IFK.

Tyvärr gick det som det har gått i de två tidigare bortamatcherna. IFK dominerade, eller i vart fall höll jämna steg i första halvlek, för att låta matchen glida ur händerna i andra halvlek.

I andra halvleken skruvade hemmalaget på taktiken och tog, i mångt och mycket, över tillställningen. Efter femtiotre minuter kom Victor Eriksson lite sent in i en närkamp med Eman Markovic, med en frispark som följd strax utanför straffområdet.

Med facit i hand kan konstateras att den uppställda muren inte täckte Pilip Vaitsiakhovics högra tillräckligt, när Jonathan Levi, med en elegant och skruvad vänster, smekte in bollen i högra krysset. Pilip hade fingrarna på bollen, men stod ett halvt steg för långt åt vänster för att hinna.

IFK gav inte upp. Wenderson avlossade två skott i samma anfall och strax därpå hade Francis de Vries en chans med högerdojan, men inget av dem hade tillräcklig precision och kvalitet. Inte heller den här mycket fina perioden resulterade i något mål för bortalaget.

Efter dryga timmen spelad hittade Oscar Johansson fram till Marcus Antonsson med en snygg lobbpassning, men Antonsson fick inte träff på bollen. Bättre chanser än så får man knappast!

Istället stod hemmalaget för matchens snyggaste anfall. En känslig chipp från Jacob Ortmark till Daniel Eid, som med en volley hittade in till skyttekungen Christoffer Nyman. Nyman, som hittills varit mållös under säsongen, gjorde därmed sitt första mål. Ett riktigt klassmål, måste erkännas. Typiskt att det ska ske mot IFK!

Peking kunde därefter, mer eller mindre, bara spela av matchen. Netinho, som byttes in istället för Freddy Winsth, hade ett par skottförsök, men inte mer än så.

Det är bara att konstatera att motståndet var snäppet vassare än vi, i synnerhet i sista tredjedelen av planen. Deras chanser - färre till antalet än våra - omsattes i mål, medan våra tämligen högkaratiga tillfällen slarvades bort.

Vi får hoppas att lyckan vänder, gärna redan till nästa match mot BK Häcken, som gästar Finnvedsvallen nästa måndag.

Missa inte ketchupeffekten, gott folk!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.