IFK VÄNDE OCH VANN I HELSINGBORG

Jag har alltid gillat staden Helsingborg. Känslan att vara nära kontinenten är påtaglig och när man korsar sundet över till Helsingör infinner sig alltid en känsla av frihet. Så även denna lördag, när Helsingör ”invaderades” av Värnamobor. Jag tror jag hälsade på fler vänner och bekanta än vad som brukar vara fallet en vanlig lördag på stan i Värnamo. Blåvita halsdukar lyste upp tillvaron.

Uppladdningen var närmast perfekt. Grön öl och röd pölse i ljuv harmoni. När det på eftermiddagen var dags för återfärd mot Helsingborg, tittade solen fram bakom molnen och utanför Olympia mötte oss ”Rio-Kalle” Svensson som staty, blickande mot söder, kanske mot just Rio de Janeiro, där han vid VM 1950 fick sitt epitet.

Trevliga och gästvänliga funktionärer mötte oss dessutom vid insläppet och visade oss tillrätta, in på den fantastiska arenan, tämligen nyrenoverad, men med anor från svunnen storhetstid. Det var nästan man kunde känna historiens vingslag och bara tanken, att IFK idag ställdes mot ett lag som en gång slagit ut Inter ur Europa League, var svindlande. Tjugotvå år är dock en mansålder i fotboll och kvar sedan dess finns bara målvaktstränaren, Sven Andersson, som blev "San-Siro-Sven" efter att ha räddat en straff mot just Inter.

IFK gjorde, som vanligt, ett antal ändringar i dagens startelva. Netinho, som fick sitt tredje gula kort senast mot Mjällby, saknades, vilket innebar att Freddy Winsth återtog sin högerbacksplats.

IFK inledde matchen trevande, slarvigt och tempofattigt. Det tog nästan femton minuter innan det hände något som var värt att notera. Abdu Magashy fick bollen till skänks på Helsingborgs planhalva, hittade en löpande Oscar Johansson i en lucka, men fri med målvakten försökte han passa in till Marcus Antonsson istället för att skjuta och passningen täcktes till hörna.

Strax därpå var det Wendersons tur att skänka bort bollen och HIF ställde om snabbt. Bollen hamnade hos Anthony van den Hurk, som avlossade skott strax utanför straffområdet, men dessbättre högt över.

Några minuter senare fick IFK chans till omställning. Magashy drev upp bollen och hittade en frispringande Marcus Antonsson, men även hans skott täcktes till hörna.

Magashy, kanske bäste man på plan idag, hade sin egen lilla uppvisning stundtals. Efter en läcker tunnel hittade han Oscar Johansson med en smörpassning, men tyvärr blev hans mottagning inte av samma kvalitet och chansen rann ut i sanden.

Nu kändes det verkligen som om IFK var på gång och det upplevdes därför som totalt ologiskt när hemmalaget tog ledningen i anfallet därefter. Rasmus Jönsson hittade van den Hurk, som vände bort Robin Tihi och sköt ett skott, som touchade Robins ben, stolpe och in.

Resten av första halvlek var ingen direkt höjdare. Bortalaget hade dock en god chans till kvittering, när Wenderson kom runt på vänsterkanten. Även denna gång täcktes försöket till hörna.

I övrigt fortsatte laborerandet med att spela en extra mittback framför de två ordinarie, idag med Victor Larsson i den rollen. Den laborationen gjorde att IFK inte riktigt fick till något mittfältsspel i första halvlek. I själva verket var det den kanske sämsta halvleken i år. Helsingborg var inte så värst mycket bättre, men på resultattavlan stod det 1-0. Det kändes inte särskilt hoppfullt i paus, då de flesta tillresta Värnamobor gick runt med sammanbitna käkar och dyster uppsyn.

Inte heller inledningen av andra halvlek gav skäl till ystra utrop. Det kändes som om en akut epidemi av färgblindhet spritt sig i IFK. Idel felpass stod på menyn. Istället var det hemmalaget som kändes hetast. Den giftige Taha Ali kom fram i ett bra läge, men hans skott gick utanför.

Men, som så många gånger förut visade Värnamoledarna fingertoppskänsla. Efter cirka en kvart genomfördes ett byte som skulle bli matchavgörande. In kom den allsvenske debutanten Edvin Becirovic, som hittills varit utanför truppen på grund av skador. Som en kalv på grönbete sprang han ute på högerkanten och skar djupa sår i Helsingborgsförsvaret. Wenderson, som ofta känts lite vilsen på kanten, flyttades in centralt och blev genast mer delaktig i spelet.

Strax efter bytet var det dock hemmalaget som var nära att öka ut sin ledning efter en hörna. Dessbättre missade den störtdykande Helsingborgsspelaren bollen.

Nu började IFK få lite bättre ordning på spelet och efter tjugo minuter spelade av den andra halvleken hade man ett gyllene tillfälle till kvittering. Antonsson sprang på djupet och hans inlägg gick parallellt med mållinjen, dock utan att någon medspelare infann sig.

IFK hade nu tagit över tillställningen och naglade fast bollen på Helsingborgs planhalva. Wenderson tappade bollen i farligt läge, men Kaied vände hemåt istället för att anfalla. Han spelade bollen rakt i gapet på Francis de Vries, som med en känslig vänsterfot hittade Marcus Antonsson. Marcus tog med sig bollen med bröstet och skickade bollen - på halvvolley - in i bortre burgaveln. En strålande prestation!

Två minuter senare hade "Magic" Magashy en egen liten uppvisning igen. Med en härlig balans stod han emot två helsingborgare på mittplan och drev därefter bollen i eget majestät mot straffområdet. Han passade ut till Edvin, som passade tillbaka till den nu frispringande Magashy, som bara hade att sätta bredsidan till. Matchen hade vänt och nu andades bortasupportrarna morgonluft.

IFK hade därefter en bra period, mycket tack vare ett gästfritt och givmilt Helsingborgsförsvar. Antonsson var nära att göra sitt andra mål, när han i samspel med Oscar och Edvin kom fri mot Helsingborgsmålvakten, men Lindegaard räddade.

Antonsson skulle dock få sin revansch. Fem minuter senare blev han åter frispelad av Oscar. Den här gången gjorde han inget misstag. Fri med Lindegaard rullade han "enkelt" bollen i dennes högra burgavel och matchen var avgjord.

HIF gav inte upp. De stred för sina liv och hade några giftiga chanser men ett starkt IFK-försvar höll emot.

På övertid kontrade Wenderson, efter en HIF-hörna, och hittade den nyss inkomne Charlie Vindehall, som totalt glömts bort av de generösa helsingborgarna. Exakt som Marcus Antonsson satte han bollen i Lindegaards högra burgavel. Hans första allsvenska mål och IFK:s första bortaseger var ett faktum.

Fyra mål i andra halvlek och en fantastisk vändning fick många av de besvikna Helsingborgssupportrarna att vända laget ryggen och lomma hemåt innan matchen var slut. De som var kvar skanderade: "Avgå, Jörgen!" Visst var segern kanske något mål för stor, men vad gjorde väl det. Väl unt efter stolpe ut i ett flertal matcher. En strålande andra halvlek, också mycket tack vare ett mycket givmilt HIF-försvar.

På tidig söndagspromenad i Helsingborg, dagen efter, konstaterade jag att grå regnmoln hängde olycksbådande över staden, som en symbolik över gårdagskvällens katastrof, sett med Helsingborgsögon. De enstaka morgonvandrarna vi mötte syntes ha all världens sorger på sina axlar. Jag led med dem.

Kanske var det en sådan här söndag som skalden Birger Sjöberg (han lämnade sitt "Lilla Paris" (Vänersborg) och var journalist på Helsingborgs-Posten på 1910-talet) skrev raden i sin visa ”Söndagsmorgon” (Fridas andra bok):

”Idag är vattentornet klätt i flor och viken skrynklas som ett krusat rosenblad”.
Inte vet jag om det var viken utanför Helsingborg han syftade på, men den var ordentligt skrynklig idag och vita gäss syntes på vattnet mot Helsingör som låg insvept i dimma. Det kändes skönt att köra norrut mot Värnamo. Där sken solen. I vart fall i sinnet…

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.