NYTT PUBLIKREKORD OCH SEGER MOT HAMMARBY

Det har varit en ganska kylslagen vår i år. Värmen har haft svårt att etablera sig och sommaren har lite trevande försökt att tränga undan regnmolnen och kölden. Men, idag kändes det som om sommaren anlände, söndagen den 29 maj - på Mors dag - och det syntes som om IFK gav den lite extra skjuts på vägen. Eller snarare - när sommaren gläntade försiktigt på dörren sparkade Marcus Antonsson & Co in den med full kraft och kvällen var plötsligt stekhet.

Det blev en fantastisk afton. Publikrekordet rök alla världens väg - igen - när hela femtusen tio fotbollssugna själar hade letat sig till Finnvedsvallen, för att se när Söderbröderna från Hammarby skulle komma på besök. Klubben där klacksparkar och tunnlar varit ett adelsmärke i historien och viljan att spela "rolig fotboll" ibland har överskuggat hungern att vinna matcher. Med lirare som "Nacka" Skoglund, Tom Turesson, bröderna Kenta och Billy Olsson, för att nämna några, blir det kanske lätt så. Dagens Hammarby präglas mer av grovjobbande bollvinnare likt Loret Sadiku, uppvuxen i Värnamo och fostrad i IFK. Det har ju inte heller varit utan framgång den här säsongen. Förstaplats i serien inför denna den tionde omgången, är kanske mer än vad de flesta luttrade Bajensupportrar vågat hoppas på.

Med en cupförlust mot Malmö FF i torsdags i benen, efter förlängning och straffsparkar, valde Hammarbys spanska huvudtränare, Marti Cifuentes, att rotera en hel del i laget. Måhända kan det ha fått betydelse för matchens utgång.

IFK, som vilat dryga veckan sedan storsegern mot Helsingborg, kom till start med gott självförtroende och gjorde endast en förändring i startelvan. Charlie Vindehall inledde på mittfältet istället för Victor Larsson. Netinho, som var avstängd mot Helsingborg, startade på bänken istället för Edvin Becirovic, som dessvärre fått skadekänning igen.

IFK inledde med hög press. Matchen var inte mer än femtio sekunder gammal när Abdu Magashi hittade Wenderson i en lucka, men hans inlägg avvärjdes av Hammarbykeepern.

Det dröjde över tio minuter innan Hammarby skapade något som kunde liknas vid en chans. Gustav Ludwigsson stack i djupet, men IFK:s trygge burväktare, Pilip Vaitsiakhovic, var på tårna och hann före.

IFK fick sin första hörna i matchen efter dryga tjugo minuter, till skänks när en Hammarbyspelare rensade rakt i ryggen på en medspelare. Robin Tihi missade bollen på den välslagna hörnan och Francis de Vries sköt över. En skaplig chans.

IFK fortsatte att pressa och vinna bollen högt i banan. De få gånger motståndarna kom i omställningar stod backlinjen - stark och omutlig - i vägen. Bästa - och första riktiga - målchansen i första halvlek skapade IFK. Abdu nådde högst på ett inlägg från Freddy Winsth, men Davor Blazevic i Hammarbykassen gjorde en fin räddning.

Efter fyrtioen minuter hittade Oscar Johansson fram till Marcus Antonsson med en djupledsboll. Marcus avancerade mot mål, men trycktes ned bakifrån i skottögonblicket och föll i straffområdet. En given straff, som det såg ut, men domaren vinkade avvärjande. Halvleken slutade mållös med ett litet plus för hemmalaget.

I den andra halvleken flyttade bortalaget upp sina styrkor och pressade högre. Värnamo behöll lugnet och spelade igenom. Tre minuter in i halvleken hittade Oscar på nytt fram till Antonsson, med en genial passning mellan mittbackarna. Marcus tog skickligt med sig bollen i steget och ensam med Blazevic placerade han säkert in bollen, vänster om målvakten. Ett mycket vackert fotbollsmål!

Hammarbyklacken fortsatte att sjunga oförtrutet, dock steg missnöjet, hos vissa, så till den grad att en medelålders dam kände sig nödgad att kasta in en flaska på planen. Lyckligtvis kom ingen till skada och förhoppningsvis har damen ifråga efterräkningar att vänta. Dessvärre finns ännu inget vaccin mot dylikt beteende...

Hammarby försökte flytta upp positionerna ytterligare, men man hade märkligt svårt att få till något ordnat anfallsspel och IFK visade att man behärskade konsten att spela ett lägre försvarsspel.

Med halvtimman kvar att spela hade Marcus Antonsson chansen att stänga matchen. Ännu en gång var det Oscar Johansson som drev upp anfallet och hittade Marcus i djupled. Men fri med Blazevic sköt han dessvärre på densamme. Eller, om ni så vill, en fin räddning av målvakten. IFK-supportrarna fick fortsätta att bita på naglarna. Nu steg blodtrycket på Hammarbybänken och tålamodet tröt. In byttes hela stjärnbaneret, med förre IFK-aren Abdul Khalili, Gislavedsbördige Darijan Bojanic, Nahir Besara och Björn Paulsen. Bortalaget fick genast bättre ordning på passningsspelet, mycket tack vare Bojanic.

Några minuter senare var Oscar nära att stå för ännu en målgivande passning, men hans inlägg nickades strax utanför av Magashy.

Hammarby tryckte på och större delen av andra halvlek utspelade sig på IFK:s planhalva. Dock utan att skapa så särskilt farliga lägen. Bojanic sköt över i ganska fritt läge, men den allra bästa chansen skapade Gustav Ludwigsson, när han tog sig runt IFK-försvaret på vänsterkanten när två minuter återstod av ordinarie matchtid och hittade en fri Abdul Khalili. Abbes direktskott, från straffpunkten ungefär, gick dessbättre rakt på Pilip Vaitsiakhovic.

Minuten senare tog sig Bojanic fram på samma vänsterkant och skickade in bollen mot en tämligen fri Astrit Selmani, som lyckligtvis hade något för små fötter för att nå bollen.

Nu kröp matchuret mot nittio minuter med en snigels hastighet och man misstänkte nästan att någon illasinnad hade manipulerat klockan. När fjärdedomaren dessutom visade sex minuters tillägg på tavlan kändes segern allt annat än säker. Ångesten kom krypande. IFK bytte in alla tillgängliga mittbackar i truppen och försvarade sig med näbbar och klor.

När endast två minuter återstod fick bortalaget en märklig frispark strax utanför straffområdet. I en situation med en solklar filmning fick man både fördel av bollen - och när den tappades - frispark. Inte sällan något som tillfaller storlagen, hann jag tänka. Dessbättre sköt Abdul Khalili rakt i muren och IFK kunde reda ut stormen. I de sista sekunderna visade IFK en fantastisk offervilja. Francis tog en maxlöpning på femtio meter och vann bollen på Hammarbys planhalva och kunde tillsammans med Antonsson fixa en hörna. Domaren blåste i pipan innan hörnan hann slås och segern var ett faktum. Vilt jubel bröt ut bland hemmasupportrar och -ledare. Eufori är ett alltför blekt ord i sammanhanget för att beskriva känslorna. Årets tredje seger och tre viktiga poäng in på kontot.

För den som händelsevis såg matchen utan några direkta sympatier för ena eller andra laget, torde den inte kunna beskrivas som direkt välspelad. De få delikatesser som bjöds stod oftast hemmalaget för. (Francis tunnel och Oscars passningar). Hammarby lyckades endast prestera ett skott på mål (inga klacksparkar). IFK hade två, enligt statistiken.

Men, vad gör väl det, en kväll med nytt publikrekord och en härlig seger. De allra flesta lämnade arenan med ett leende på läpparna.

Nu väntar - av någon märklig anledning - nästan en månads uppehåll. Det hade gärna fått vara match idag, nu när vi har hittat flytet.

Nästa match blir på Guldfågeln Arena i Kalmar den 27 juni och nästa hemmamatch spelas först den 11 juli mot GIF Sundsvall. Däremellan ska vi dessutom avverka Varbergs Bois på bortaplan.

Vi ses i vimlet!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.