FÖRLUST I SMÅLANDSDERBYT

Efter nästan en månads uppehåll från seriespel var det dags för Kamraterna att styra bussen österut mot Kalmar, en stad med anor. Här finns både Gustav Vasa, Nils Dacke och Nanne Bergstrand bland historiska gestalter, mer eller mindre involverade i fotbollen.

Går vi tillbaka till medeltiden var Kalmar gräns mot Danmark och Värnamo – förmodligen – inte ens påtänkt.

När det gäller fotbollen är stadens stolthet – Kalmar FF – blott två år äldre än IFK, bildat 1910. Det är dock en klubb med helt andra meriter än våra. Det Allsvenska guldet 2008 toppar listan, men här finns även tre segrar i Svenska cupen.

Om vi ska koppla ihop historien med fotbollen ytterligare, hörde jag på radion på väg till Kalmar, att Kalmar FF inte förlorat mot IFK Värnamo i seriesammanhang sedan 1936. Detta huvudsakligen beroende på att föreningarna inte spelat på samma nivå speciellt ofta.

Förmodligen var de vitskrudade gossar som intog Guldfågeln Arena lyckligt ovetande om dessa historiska kuriositeter. Väl så!

IFK kom till match med gott självförtroende efter meriterande seger senast mot Hammarby. Förhoppningsvis skulle förlusterna i träningsmatcherna mot Landskrona och Halmstad inte väga lika tungt. Dessutom med ett nästan helt ordinarie lag. Endast Netinho saknades på grund av skada.

Bortalaget ställde upp med ungefär samma elva som senast, undantaget Victor Larsson som högerback och Freddy Winsth strax framför i en mittfältsroll.

Dessvärre inleddes matchen på ett tämligen ödesdigert vis. Låt vara att Daniel Mendes rekord från 2010 inte slogs, då han gjorde mål efter 5,9 sekunder mot Helsingborg på Fredriksskans IP, men bra nära. I den femte matchminuten fick KFF en hörna. I en nordisk kombination serverade finländaren Simon Skrabb norrmannen Lars Saetra, som i tämligen ensamt majestät kunde nicka in 1-0 för hemmalaget. Även om högsommarvärmen gjorde att de flesta längtade efter en kalldusch, var det kanske inte så här det skulle börja.

IFK hade ingen ordning på spelet och lyckades sällan spela sig ur Kalmars press. Det var istället hemmalaget som skapade chanser. Simon Skrabb frispelade lagkaptenen Oliver Berg, men ensam med Pilip Vaitsiakhovic i IFK-buren sköt han utanför.

IFK korrigerade en del i uppställningen och fyrbackslinjen blev en fembackslinje. Kanske en styrka att kunna ändra spelsätt under pågående match, kanske en taktisk miss att behöva göra det. Hur som helst är jag lite skeptisk till att ha tre mittbackar på planen. I min begränsade tankevärld innebär det en offensiv kraft mindre.

Abdu Magashy skapade på egen hand en farlighet, men hans skott täcktes till en resultatlös hörna. I övrigt hade IFK inte något som med bästa vilja kan kategoriseras som målchans.

Inför den andra halvleken hade bortalagets anhängare en förhoppning om andra takter. Istället var det hemmalaget som skruvade upp tempot och det var mest tack vare Pilip Vaitsiakhovics storspel i målet som IFK räddades kvar i matchen. Framför allt var det på Oliver Bergs skott som den gode Pilip fick visa sin duglighet.

IFK tog över allt mer av spelet utan att skapa särskilt stort tryck mot Kalmars brasilianske målvakt, Ricardo Friedrich. Som ofta, med brasilianska målvakter, så vill de gärna delta i spelet och briljera lite extra. Så även Ricardo, som var nära att bjuda IFK på en chans, men Oscar Johansson var tiondelen av en sekund för sen för att snappa upp hans snåla passning.

Det var så det kändes hela matchen. IFK var lite för sena i anfallen. Passningarna gick nästan fram till Marcus Antonsson och han fick nästan kontroll på bollen. Fick han kontroll så gick skottet nästan på mål.

På tilläggstid fick IFK till en forcering och på en dubbelhörna var bollen nästan nära att gå över mållinjen. Men bara nästan.

Matchen slutade 1-0 till Kalmar FF och det är inte mycket att säga om det. Vad som är rättvist eller orättvist kan diskuteras i oändlighet, men faktum är att man sällan gör mål om man inte skapar målchanser. Kalmar skapade ett antal målchanser och kunde lika väl vunnit med tre mål.

Det går naturligtvis att tycka att det är hedersamt att bara förlora med ett mål mot ett etablerat topplag i Allsvenskan. Men faktum är att hedersamma förluster ger inga poäng och ska vi överleva i högsta serien måste vi ta poäng. Helst många.

För att vinna måste man anfalla. Jag har tidigare uttryckt min tveksamhet till att spela med tre mittbackar, när vi har gott om naturliga mittfältare och offensiva krafter i truppen. Mina dubier kvarstår efter dagens match. Fyra avslut – varav två på mål - på nittiofem minuter kan näppeligen vara godkänt. För att strö ytterligare salt i såren kan jag konstatera att vi inte gjort något mål de senaste tre matcherna, träningsmatcher inräknade.

De två kommande matcherna blir oerhört viktiga. Varbergs BoIS på bortaplan och GIF Sundsvall på hemmaplan. Båda lagen under IFK i tabellen och det vore naturligtvis oerhört skönt att det så förblir.

Men, då måste vi få fart på målskyttet…

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.