TUNG FÖRLUST I VARBERG

Med lite stukat självförtroende efter förlusten senast mot Kalmar FF, tog sig våra blåvita kamrater an Varbergs Bois på söndagseftermiddagen. Varbergs Bois, som tog klivet upp i Superettan året efter IFK, 2012, var aningen snabbare att ta sig vidare till Allsvenskan. Laget gör i år sin tredje säsong i högsta serien, vilket får anses vara imponerande för en klubb som lever – precis som IFK – under knapphetens stjärna.

Under åren i Superettan var Bois en svår nöt att knäcka. Täta, hårdföra och svårspelade. En mardrömsmotståndare. I det avseendet hade tiden stått stilla. Samma tuffa, försvarsinriktade kontringsfotboll som då. Jag kan bara erinra mig en seger på Varberg Energi Arena, som tidigare hette Påskbergsvallen.

Att laget tagit ytterligare ett steg och förflyttat Varbergs fästning till det egna straffområdet, var en överraskning för mig och det hade möjligen IFK inte heller tagit med i sin beräkning. Fästningen, som byggdes redan på 1200-talet, till skydd mot stridslystna danskar, fungerade alldeles utmärkt även mot anfallsglada smålänningar.

IFK kom till start utan Francis de Vries och Netinho, båda på skadelistan, i övrigt med det manskap som för stunden ansågs vara det bästa, vilket innebar att Charlie Vindehall fanns med från start. Varbergs skadelista var betydligt längre. Bland annat saknades lagkaptenen, förre IFK:aren, Jon Birkfeldt.

IFK försökte att gå på knock-out. Första hörnan skapade Wenderson redan efter femton sekunder. Dessvärre helt resultatlös, liksom de följande två de första tio minuterna. Oftast plockades de enkelt ned av den långe Fredrik Andersson i Varbergsmålet, som därefter – likt Evertons Jordan Pickford – lade sig ner som höna och ruvade på bollen. Allt för att dra ner tempot och få tiden att gå. Trots allt tämligen huvudlöst med höga hörnor och inlägg mot fyrtornen i Varbergs straffområde.

Goda chanser skapades av bortalaget och de allra bästa hade Marcus Antonsson. Den första fick han efter kvarten spelad. Oscar Johanssons skott blockerades av fästningen, men returen hamnade hos Abdu Magashy som frispelade Antonsson, men skottförsöket gick tre meter utanför. IFK försökte och försökte. Men så skedde det som ofta sker när man inte får in bollen. I tjugosjätte minuten gör Pilip Vaitsiakhovic en bra räddning, på ett skott från nederländaren Des Kunst, till hörna.

Efter hörnan uppstod kalabalik i IFK:s målområde. Marcus Antonsson rensade på mållinjen, dock inte bättre än att bollen hamnade hos en motståndare och så låg bollen i nätet. En kalldusch efter en stark IFK-inledning.

Uddamålsledningen stod sig halvleken ut och nog hade bortasupportrarna – i vart fall jag – en förhoppning om att vi skulle kunna vända den här matchen. Istället gjorde matchens gigant, Robin Simovic, 2-0 på en snygg nick som gick i en båge över Pilip Vaitsiakhovic. Så var den dagen förstörd.

Kamraternas anstormning därefter blev alltmer desperat. Ledningen försökte att hitta nya vägar och bytte in friska ben, men inget hjälpte. Varbergs fästning var ogenomtränglig. Att Bois sedan gjorde 3-0 när fyra minuter återstod av ordinarie speltid saknade betydelse. Inte heller Marcus Antonssons sista chans på tilläggstid att överlista Fredrik Andersson lyckades. Från två meter sköt han rakt på Andersson. Det var en sådan dag då inget lyckades.

Det blev en rejäl utmaning att försöka hitta något positivt att skriva efter den här matchen. Det finns olika sorters förluster. Små förluster, stora förluster och - ibland - hedersamma förluster. Söndagens förlust mot Varbergs Bois var ingetdera. Det var en sur förlust. Sur för att regnet vräkte ner över Varbergs Energi Arena och sur för att vi förlorar på det sätt som vi gör. En riktig skitförlust, på ren svenska!

Har man dessutom 70-30 i bollinnehav och 11-2 i hörnor torde saken vara elementär. Men nu handlar det om fotboll och något mer oförutsägbart kan inte tänkas och det är målen som räknas.

IFK:s problem är uppenbara. Det krävs ingen särskild begåvning för att konstatera att det brister i anfallsspelet. Speluppehållet, på grund av Kalle Ankaturneringen Nations League, kom ytterst olägligt. Den fina form laget hade före uppehållet har inte kunnat konserveras och vi har nu spelat åtta halvlekar, träningsmatcherna mot Landskrona och Halmstad inräknade, utan att göra mål. Åtta halvlekar!

Som alltid är det lätt att sitta på läktaren och ha åsikter. Men, det är tydligt att spelet måste bli rakare. Det måste gå snabbare att komma till avslut. Det har sagts förut: Skjuter man inte gör man inga mål. En enkel sanning, men ack så aktuell. Hundratals passningar i sidled eller bakåt påverkar inte tabellen.

Eller som en man jag mötte på stan uttryckte det:

• Dutta kan man göra när man spelar Bingolotto.

Så sant som det är sagt. Nu väntar GIF Sundsvall (som överraskade världen med att besegra Malmö FF) på hemmaplan nästa måndag. Att den matchen är viktig behöver knappast betonas.

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.

PS. Som om inte nittiofem minuters ösregn och en förnedrande förlust vore nog på samma dag, så föreslog min kära hustru ett stopp på hemvägen i en butik i en by som börjar på U och slutar på red. Jag är tacksam att jag överlevde. Det kan inte bli värre…