MÅLTORKAN ÄNTLIGEN ÖVER

Finnvedsvallen, den utslitna gamla damen som snart kan se fram emot en efterlängtad pension, har paradoxalt nog aldrig varit i bättre form än nu. Visst är hon sliten och grå här och var, men hennes gräsmatta har förmodligen aldrig varit grönare och frodigare.

Här har Lars Grahn och hans manskap på Värnamo kommun gjort ett fantastiskt jobb. Tyvärr lite för bra…

För när IFK på måndagskvällen gästades av GIF Sundsvall, ett av många lag som spelar "balkongmattefotboll" på hemmaplan, syntes kontrahenterna inte ha något besvär med att bemästra underlaget. Hemmalaget - däremot - såg stundtals ganska vilsna och bortkomna ut. Letar jag efter bortförklaringar? Absolut.

Räcker inte detta som förklaring, så duger det kanske gott att vi tvingades ställa upp utan Francis de Vries, Netinho och Oscar Johansson. Kännbara jobsposter, även om ersättarna, Felix Wennergrund, Charlie Vindehall och Victor Larsson, gjorde så gott de kunde.

Det vill säga, de kämpade och slet, men fick dessvärre inte så mycket betalt för slitet. Å andra sidan var deras lagkamrater ungefär lika goda kålsupare. Bolltapp, passningar bakåt, i sidled eller helt utan adress, var i den här matchen mer regel än undantag.

Det började annars mycket förträffligt. Redan efter tre minuter fick Wenderson bollen till skänks av en Sundsvallsförsvarare. Han vände på en femöring och skickade in bollen mot en ensam Marcus Antonsson, som ”bara” hade att sätta pannan till, och så låg bollen i nätet bakom Andreas Andersson i Sundsvallsmålet. En pangstart efter åtta halvlekar utan nätkänning.

IFK skapade nu ett visst tryck mot norrlänningarna, dock utan att få till mycket mer än halvchanser. Wenderson hade ett inlägg i en liknande position som vid ledningsmålet, men dessvärre gick bollen över samtliga. Minuten senare slog Freddy Winsth ett inlägg från andra kanten, som sånär seglade över sundsvallskeepern, men bollen tippades till hörna.

Tyvärr tog det nästan slut där. Båda lagen föll in i något slags semesterkoma. Sundsvall var lite mer aggressiva i närkamperna och IFK:s mittfält hängde i luften. Bortalagets fyrmannamittfält vann oftare andrabollarna och när IFK:s tremannadito vann bollen slogs den, välvilligt och ofta, till en motståndare.

Ledningen stod sig dock halvleken ut och nog fanns det väl ett gott hopp om att vi skulle kunna ordna en välbehövlig trepoängare. En rejäl hårtork eller luktsalt av starkare art var vad som borde ha serverats i halvtid. Förmodligen hade materialförvaltaren ställt luktsaltsflaskan i fel omklädningsrum, för det var Giffarna som kom ut som ett nytt lag till andra halvleken. De var betydligt hungrigare och mer desperata efter poäng.

Redan efter två minuter lyckades Sundsvalls giftiga toppforward, Ronaldo Damus, så när att komma runt Robin Tihi, men den senare fick en tå på bollen till hörna.

Sundsvall fortsatte att trycka på och Kamraterna fick inte till något ordnat spel. Mitt i den djupaste IFK-sömnen fick mittfältaren Pontus Silwer slå en boll ut på högerkanten till en frispringande Robert Lundström, som från sin tomma yta skickade in lädret till Ronaldo Damus. Damus fick skjuta både en och två gånger och så låg bollen bakom Pilip Vaitsiakhovic. Kvitterat!

Resten av matchen blev ett enda lidande, sett med IFK-ögon. Jag satt bara och väntade på ett ledningsmål för bortalaget. Endast tack vare en storspelande Pilip Vaitsiakhovic kunde hemmalaget rädda ett oavgjort resultat och en poäng.

Fanns det då inget positivt att ta med sig från matchen? Självklart. En poäng är bättre än ingen och väl så viktigt var att hålla Sundsvall på samma avstånd som före matchen.

Gapet till lagen strax ovanför, Varberg och IFK Norrköping, är dessutom långt ifrån ointagligt.

Men spelmässigt fanns en del att önska. Jag har, till exempel, lite svårt att förstå att den kanske mest bolltrygge spelaren i truppen, Eric Brendon, sitter fastvuxen på bänken. I en match där vi hade svårt att spela förbi motståndarens press, hade Eric kanske kunnat vara den dyrk till Sundsvallslåset som saknades. Det får vi aldrig veta, men dagens mittfältstrio sprang mest i tomme och fick sällan vila med bollen. De var ständigt en man kort. Där hade Eric, som aldrig ser stressad ut med bollen, kunnat göra nytta, tror jag.

I halvtid presenterades tre nyförvärv till truppen. Albin Lohikangas, en naturlig vänsterback från Gefle IF, som smakat på allsvenskt spel, Frank Junior Adjei, en lovande artonåring från Ghana och sist – men inte minst – fjolårets skyttekung i Superettan, Ajdin Zelkovic, från Örgryte IS.

Det blir spännande att följa dessa herrars framfart och en nåd att stilla bedja om att Zelkovics målform håller i sig. Arton mål på tjugosex matcher förra året och åtta mål på elva matcher i år bådar mer än gott.

Nu väntar – åtminstone på pappret - tuffa matcher framöver. En riktig svärm av Stockholmsbataljer: Djurgården borta, AIK hemma och Hammarby borta är juli månads fortsatta diet.

Får man be om några riktiga skrällar?

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.