IFK FÖRÖDMJUKAT I STOCKHOLM

Om det finns några olika nyanser av nattsvart, så var det den absolut mörkaste nyansen vi fick uppleva när IFK reste till storstan för match mot Djurgårdens IF.

Järnkaminerna, som man kallats sedan 1950-talet på grund av sitt hårdföra spel, visade inte någon gästvänlighet att tala om när IFK mönstrade Tele2 Arena.

Gästerna saknade fortfarande Oscar Johansson och Netinho i startelvan (utöver långtidsskadade Francis de Vries), men var förstärka med nyförvärven Albin Lohikangas från Gefle IF på vänsterbacken och Ajdin Zelkovic från Örgryte IS i anfallet. Det var således knappt att bläcket hunnit torka på deras övergångshandlingar innan de kastades in i hetluften. Dessutom gjorde Edvin Becirovic sin första match från start i år. Deras intåg i laget innebar att William Kenndal och Charlie Vindehall förpassades till avbytarbänken. Wenderson flyttades ned ett steg i banan och Victor Larsson fick börja på mittfältet. (för att sedermera bli extra mittback).

Det började ändå hyggligt. Redan efter en minut skapades den första hörnan. Dessvärre blev den resultatlös, precis som de övriga tjugotvå hörnor vi haft sedan omstarten av serien. Marcus Antonsson fick ett hyggligt friläge, men hans vänsterskott gick utanför målställningen.

IFK fick vara med och leka i ungefär femton minuter. Högerförsvaret var ute på sight seeing och ett välavvägt inlägg kunde knoppas in – snyggt, men väl enkelt - av Haris Radetinac. Albin Lohikangas, som var närmaste försvarare, var lite för snäll och kort i rocken.

Kamraterna hade sedan några hyggliga kontringslägen, men avgörande passningen gick fel. Det allra bästa chansen hade Marcus Antonsson efter tjugotvå minuter. Freddy Winsth fläkte sig och fick fram en passning till en fristående Antonsson, men hans skott, från cirka fem meter täcktes av en försvarare.

Där borde det ha varit mål. Sätter man inte den typen av chanser är det svårt att vinna matcher. Istället skulle Djurgården sätta dit tvåan. Wenderson tappade bollen till Magnus Eriksson, som sköt i steget runt benen på Victor Eriksson. Ett ganska simpelt, men typiskt, konstgräsmål. 2-0 stod sig halvleken ut och om det inte såg nattsvart ut redan, så var det i alla fall skymning. IFK fick finna sig att bli totalt utspelade.

Bortalaget inledde andra halvleken med några pigga attacker, men – som vanligt – saknades förmågan att sätta pricken över i. Istället visade hemmalaget desto större effektivitet. Ytterligare ett slarv i uppspelsfasen ledde till ett skott från tjugo meter som retligt rullade stolpe in. Det såg inte helt otagbart ut, men rullen blir snabbare på plastgräset skall sägas till Pilip Vaitsiakhovics försvar. Även detta ett typiskt konstgräsmål, men en försvarsinsats som lämnade en del att önska.

Tio minuter senare var Victor Edvardsen nära att spä på ledningen, men skottet – från ett fritt läge – gick utanför. Istället blev det Magnus Eriksson som fick sätta fyran. Behärskat och snyggt, men var fanns alla IFK-försvarare?

Apropå tveksamma försvarsinsatser fick hemmalaget god hjälp att sätta femman, när Pilip Vaitisiakhovic, som har haft bättre dagar, totalt felbedömde en utrusning och Victor Edvardsen kunde slå bollen i tom bur.

Det är svårt att sätta ord på besvikelsen efter en sådan total genomklappning. Det var naturligtvis klasskillnad och ingen mening att leta bortförklaringar, även om jag tycker att det blev några mål för mycket. Lördagen den 16 juli 2022 är för evigt inskriven i historien som en av de värre dagarna i mitt IFK-liv.

Det är ju trevligt och sympatiskt att IFK försöker spela ”sitt spel” och rulla boll och att motståndarna tycker det är kul att möta Värnamo. Men är det så taktiskt smart? Står det någonstans i marginalen när sluttabellen spikas att ”de spelade i alla fall bra fotboll”?

Går det inte ut på – att med alla till buds stående medel – ta så många poäng som möjligt?

Rätta mig gärna om jag har fel, och någon mentalt bättre bemedlad och mer taktiskt kunnig person än undertecknad får gärna berätta om tjusningen med att spela sitt eget spel om det ger noll poäng.

Ett mål framåt och tio mål bakåt på fyra matcher efter omstarten tycker jag talar sitt tydliga språk. Det krävs ingen Einstein för att begripa att man kanske måste ompröva vissa saker.

Apropå Albert Einstein sa han: ” Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill se andra resultat, gör inte samma sak!”

Nu väntar närmast nästa Stockholmslag till rakning, Allmänna Idrottsklubben, på Finnvedsvallen nästa söndag. Jag förväntar mig en helt annan match – och gärna en helt annan inställning.

Det är svårt att spela i Allsvenskan och allt går mycket fortare och motståndarna är bättre, men om man vill äta med Djävulen bör man se till att ha en lång sked!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.

PS. För övrigt ser jag gärna att man förbjuder konstgräs…