REFERAT MOT AIK SIGNERAT OLA FÄLTH

IFK skänkte bort segern mot AIK

För första gången i historien – mig veterligen – tog IF Kamraterna emot AIK, Allmänna Idrotts Klubben, från Kungliga Huvudstaden på söndagen. Det vill inte säga lite, då AIK:s historia är lång. Längre än de flesta i fotbolls-Sverige. Klubben bildades redan 1891 och tog sitt första svenska mästerskap 1900. Sedan dess har man tagit ytterligare elva SM-guld, det senaste 2018.

Det känns ju gränsande till märkligt att man inte har avlagt visit på Finnvedsvallen tidigare, men artighet är kanske inte det första som kännetecknar storstadslagen. Till deras försvar får väl sägas att de båda föreningarna levt i skilda världar under de etthundratio åren innan IFK tog steget upp i de finare salongerna. Där har AIK, kända som ”smokinglirarna”, huserat större delen av sin levnad, flest säsonger av alla lag faktiskt.

Solen sken över Finnvedsvallens perfekta gräsmatta och 5 070 förväntansfulla personer – nytt publikrekord igen – hade letat sig till arenan. Lapp på luckan således. Bortalagets stora supporterfölje bidrog i stor utsträckning till detta. Laget har många supportrar över hela landet. Trevligt så, även om det gjorde mig lätt illamående att se Värnamobor iklädda AIK-kläder. Nåväl, vi lever i ett fritt land, även om jag tycker - som den lokalpatriot jag är - att de borde ha skammens rodnad på kinderna.

IFK gjorde några taktiska omdispositioner sedan den nesliga förlusten på Tele2 Arena föregående helg. Oscar Johansson var tillbaka efter ett par matchers skadefrånvaro, och bildade anfallstrio med Marcus Antonsson och Ajdin Zelkovic. På mittfältet var William Kenndal tillbaka där Wenderson och Magashy utgjorde de resterande två tredjedelarna. Försvaret framför Pilip Vaitsiakhovic - Winsth, Tihi, Eriksson och Lohikangas - var detsamma som senast.

AIK, med idel landslagsmeriterat folk såsom Kristoffer Nordfeldt i mål, Alexander Milosevic i backlinjen (där saknades skadade Mikael Lustig), Sebastian Larsson på mittfältet och nyförvärvet John Guidetti i anfallet, kom även de från en förlust på Tele2. Precis som för Karl XII, kom banemännen från Poltava. Ukraina är ju inte ett land man besöker så gärna i dessa tider, därav spel på Tele2 Arena.

AIK tog dirigentpinnen direkt. En nick mot mål i första minuten och en räddning på mållinjen av Victor Eriksson efter hörna, gjorde att man satt och skruvade på sig lite obekvämt i stolen.

Men, Kamraterna repade mod och Ajdin Zeljkovic hade ett bra avslut från sexton meter några minuter senare, efter fint inspel av Magashy, och många vittröjor i publiken hann resa sig och jubla. Dessvärre gick skottet strax utanför. Istället var det gästerna som var effektivast. I matchminut tjugotre kom Albin Lohikangas lite på efterkälken och blev rundad på sin vänsterkant. Bollen spelades in till John Guidetti, som gjorde sitt första allsvenska mål. Vissa historiska händelser hade man kunnat vara förutan…

Tre minuter senare fick Marcus Antonsson en frispelning från Oscar Johansson, och satte bollen snyggt vid sidan om Kristoffer Nordfeldt. Dessvärre signalerade assisterande domaren, ivrigt likt en stins på träningsläger, för offside. Jag satt inte i position att bedöma riktigheten i domslutet, men protesterna var få. (Det visade sig i efterhand vara helt korrekt avvinkat).

AIK hade sedan ytterligare några chanser att dryga ut sin ledning, men hemmalaget stod emot halvleken ut. Det var ett helt annat IFK vi såg idag, med en aggressivitet, glädje och offervilja som saknats i de senaste matcherna.

Fem minuter in i den andra halvleken kom så IFK:s välförtjänta kvittering. Abdu Magashy löpte fri mot AIK:s straffområde, efter en drömpassning från Wenderson. Magashy spelade in bollen i målområdet i precis exakt läge och där kom Marcus Antonsson, på Marcus Antonsson-vis, fläkte sig och tryckte in bollen i nät. Hemmalaget fortsatte att trumma på och bara tre minuter senare överraskade Wenderson hela världen med ett välplacerat direktskott från tjugo meter. Inklusive Kristoffer Nordfeldt, som stod på hälarna. Det var till och med så att AIK-klacken höll andan för en stund.

Men säg den glädje som varar beständigt. Ögonblicket av segerrusig glädje tog abrupt slut bara minuten senare. Istället för syrgas till AIK-klacken som unisont såg ut att lida syrebrist, var det IFK-publiken som fick plötslig andnöd.

I anfallet därpå, i en situation, som inte egentligen var en situation, slog AIK bollen på måfå mot IFK:s straffområde. Pilip Vaitsiakhovic rusade ut för att ta bollen, vilket inte uppfattades av Robin Tihi, som med högerfoten försökte slå undan bollen. Han fick en riktig snedträff och bollen seglade in bakom en chanslös Vaitsiakhovic. Extremt oturligt!

IFK fortsatte att dominera, pressa högt och vinna boll. Albin Lohikangas hittade Ajdin Zeljkovic på vänsterkanten, som dribblade en gubbe och avlossade ett bra skott, men Nordfeldt var med på noterna.

Efter femtioåtta minuter var Robin Tihi nära att ta revansch. Efter en fin dribblingsaktion av Wenderson fick IFK en hörna som så småningom hamnade hos Oscar Johansson. Hans inlägg hittade pannan på Robin Tihi, men från fyra meter nickade han dessvärre över ribban.

Knappa tio minuter senare var det ytterst nära att Oscar Johansson hittade en fri Antonsson i målområdet, men AIK-försvaret rensade undan.

IFK ägde nu matchen och alla hemmasupportrar väntade - och längtade – efter ett segermål. Istället hände, i anfallet därpå, det som inte fick hända. Ett nytt inspel mot IFK:s straffområde, ett nytt missförstånd mellan Tihi och Vaitsiakhovic. Bollen hamnade hos John Guidetti, som med en smart sulpassning lurade alla och bollen kunde enkelt rullas i mål av Nicolas Stefanelli. Där gick ridån ner för hemmalaget den här dagen. IFK lyckades aldrig att hämta sig efter den här dubbelchocken och AIK visade sin skicklighet i att stänga en match.

IFK gjorde ett trippelbyte strax därefter för att få in ny energi. In kom Hampus Näsström, Victor Larsson och Edvin Becirovic. Berätta gärna för mig – den som begriper – varför man vid underläge och tio minuter kvar av ordinarie tid – byter in två mittbackar. För mig var den åtgärden totalt obegriplig! (och dessvärre verkningslös).

IFK fick dock till en forcering på slutet. När klockan visade nittiosju minuter fick man en hörna. Upp med hela laget – inklusive målvakt – i AIK:s straffområdet. Bollen hamnade hos Magashy, med ganska fritt skottläge vid strafflinjen, men skottet gick utanför.

Strax därefter ljöd domaren Joakim Östlings pipa för full tid och ännu en – låt vara mycket hedersam – förlust kunde skrivas in i protokollet. Det är otroligt olyckliga omständigheter som gör att IFK förlorar den här matchen. Låt vara att jag är något enögd, men nog kände jag mig bestulen på den här segern.

IFK mötte ett av Sveriges mest framgångsrika lag genom tiderna och har ett bollinnehav på 63 mot 37 procent. AIK hade två skott på mål på hela matchen och gör tre mål. Det känns ändå otroligt hoppfullt.

Jag hoppas att det finns en Fotbolls-gud som ställer allt till rätta under höstsäsongen. Och varför inte? Greker och romare hade gudar för allt möjligt. Vi har haft vår beskärda del av otur under vårsäsongen och med en liten gnutta flax hade vi haft fem-sex poäng ytterligare. Minst! Med det här spelet kommer poängen så småningom. Var så säkra! Något annat finns inte på kartan.

Jag hoppas att alla i – och runt IFK – knyter näven i fickan och strider till sista blodsdroppen.

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.