HAVERI PÅ HISINGEN

På den här sommarens sista lördag begav sig skribenten på utflykt till rikets andra stad, Göteborg. Eller rättare sagt - den angränsande ön Hisingen, vilket bland Urgöteborgare inte riktigt räknas som Göteborg. Sveriges femte största ö till ytan, men den näst mest befolkade och ungefär lika stort som Göteborg till arealen. Hela 130 000 personer lär vara bosatta på ön, varav 75 % tillhör Bohuslän och de resterande 25 % Västergötland. Ön hyser - som bekant - även ett allsvenskt fotbollslag, BK Häcken, mot vilka Idrottsföreningen Kamraterna, ställdes denna eftermiddag.

Bravida Arena var platsen för slaget, en för mig ny bekantskap. Arenan är belägen vid foten av Ramberget och invigdes 2015. Inte något arkitektoniskt mästerverk som kommer att erhålla skönhetsutmärkelser, snarare en betongkoloss med deprimerande höghuslådor utgörande fond i bakgrunden. Till råga på eländet så är planen bestyckad med konstgräs. Suck!

Plats för 6 250 personer, vilket inte uppnås särskilt ofta. Publiksnittet i år ligger på dryga fyratusen och dagens drabbning lockade bara 3 624 personer. Måhända påverkades Hisingsborna av att åska och regn hängde i luften.

Akustiken på arenan var enorm och hemmaklackens enträgna sång- och trumkuliss gjorde att man inte ens hörde tillslagen på bollen. Lite störande, enligt min mening.

Victor Larsson var tillbaka i startelvan efter skada och sjukdom, vilket förpassade Hampus Näsström till avbytarbänken, en bänk han fick dela med - bland andra - Abdu Magashy, som ersattes av William Kenndal. Jag var ganska övertygad om att IFK skulle starta med en fembackslinje och Bernardo Vilar från start, men koryféerna kring laget tänkte annorlunda.

Serieledarna chockstartade matchen i ett furiöst tempo. Efter bara femton sekunder skapades den första heta målchansen, när nyförvärvet från IFK Göteborg, Tobias Sana, drog upp ett anfall på vänsterkanten. Efter ett väggpass i straffområdet hamnade bollen hos Simon Gustafsson. IFK-försvaret var kvar i omklädningsrummet, men Pilip Vaitsiakhovic i målet var vaken och parerade till hörna. Häcken bet sig fast i IFK:s straffområde och bollarna ven som scudmissiler mot målet och det tog dryga två minuter innan Pilip kunde lägga vantarna på bollen och andas ut en smula.

Efter fyra minuter gjorde Robin Tihi en missbedömning av studsen och skyttekungen Alexander Jeremejeff fick en gratischans, men skottet gick utanför. Fyra minuter och redan fyra avslut. Bortalaget samlade ihop sig och vaknade ur Törnrosasömnen. Neto hittade sånär fram till Marcus Antonsson med ett inlägg, men han nådde inte tillräckligt högt för att tillföra annat än frisyrgelé på bollen.

IFK fortsatte med felpassningar som huvudingrediens. Victor Eriksson och Robin Tihi missförstod varandra och gav Tobias Sana ett skarpt läge, men skottet gick i burgaveln. Vaitsiakhovic manade på de sina och försökte väcka dem. Till synes utan nytta. Redan efter den påföljande insparken spelade Robin Tihi rakt till en motståndare.

IFK parkerade nu stora delar av laget i eget straffområde, höll emot och spelade modigt i sina försök att komma ur pressen. Kanske skulle man ibland överraska med en lite längre boll, åtminstone för att slippa dödliga bolltapp på egen planhalva.

Häcken anföll ideligen på sin vänsterkant och bortalaget hade svårt att få grepp om Tobias Sana.

Efter arton minuter hade IFK sin kanske bästa chans att ta ledningen. Efter ett felpass från en Häckenspelare hamnade bollen hos Ajdin Zeljkovic. Ajdin hittade Antonsson, som krutade på: strax utanför. Nu började IFK att hitta in i matchen. Netinho fick iväg ett mellanting mellan skott och inlägg, men Johan Brattberg (som ersatte skadade Peter Abrahamsson) i Häckenmålet var beredd.

Några minuter senare var jag klar att notera en straff för hemmalaget. En långboll nådde Tobias Sana, Victor Eriksson upphävde offsiden, löpte med och lyckades - tillsammans med den utrusande Vaitsiakhovic - undanröja farligheten. Tobias Sana stöp i backen, men domaren Kristoffer Karlsson slog ut med armarna i en avvärjande gest. Helt korrekt, enligt min bedömning.

Strax därefter kom IFK i en bra kontring. Wenderson hittade Marcus Antonsson, som kom till skott, men inte bättre än att målvakten kunde rädda.

Anfallen avlöste nu varandra och Pilip Vaitsiakhovic höll IFK kvar i matchen. Jeremejeff fick ett nytt friläge, men Pilip räddade och returen sköt förre IFK-aren - Oscar Uddenäs - över, när Pilip låg ner på knä.

Efter att ha haft en ganska bra period blev IFK ordentligt tillbakatryckta igen. Stundtals hade man tio man i eget straffområde när Häcken tryckte på. Målchanserna avlöste varandra och det var kanske inte helt ologiskt att Häcken tog ledningen i den fyrtiofjärde matchminuten. Som så ofta tog man sig runt på vänsterkanten och spelade in bollen. Trots fyra IFK-are i boxen kunde en fristående Mikkel Rygaard Jensen - enkelt - förpassa bollen i mål. Surt och psykologiskt jobbigt så nära halvtidsvilan.

Häcken inledde den andra halvleken nästan lika hårt som den första och skapade två hörnor på direkten. Bollen var på väg i mål, men en välplacerad Oscar Johansson nickade undan när Johan Hammar nickade.

Halvannan minut senare stod Wenderson - kanske bäste IFK:are idag - för en mycket fin aktion. Efter en lång löpning med boll hittade han Marcus Antonsson i djupled. Antonsson skottfintade sig förbi en försvarare, men dessvärre träffade han fel på bollen när han skulle lägga den i nät och målvakten kunde rädda till hörna. Där var det mycket nära kvittering.

Wenderson gjorde en ny soloraid efter mycket bra IFK-spel, men hans skott gick dessvärre rakt på målvakten. Mitt i denna period av outnyttjade målchanser för bortalaget gick det som det ofta går, när målchanser inte tas till vara. Skytteligaledaren Alexander Jeremejeff högg som en kobra, när Victor Eriksson och Robin Tihi tvekade någon sekund. Pang! sa det när bollen satt som en strut bakom en chanslös Vaitsiakhovic. Hans tjugonde mål den här säsongen var ett faktum.

Kamraterna gav inte upp. Fyra friska gubbar byttes in på en gång och man gick ned på trebackslinje, men mycket närmare än ett par hörnor kom man dessvärre inte. Häcken fick lite större ytor att röra sig på när IFK försökte komma ikapp och med tio minuter kvar av ordinarie tid kom mål nummer tre. Hemmalaget kom i en kontring med tre man mot två. Jeremejeff klackade fram Simon Gustafsson, vars chipp räddades av Pilip, men returen kunde Ibrahim Sadiq nicka i tomt mål. IFK var nu ett slaget lag och tio minuter senare skulle även fyran komma. Efter en hörna kunde Ibrahim Sadiq kruta på för kung och fosterland i det närmaste hörnet.

Två minuter in på tilläggstiden kunde IFK i alla fall få in ett tröstmål. En ny fin aktion av Wenderson på vänsterkanten, samspel i boxen mellan Antonsson och inbytta Magashy respektive David Edvardsson ledde till att Magashy kunde lägga lädret i mål. Psykologiskt inte helt oväsentligt!

Jag tycker att IFK - trots den relativt stora förlusten - gjorde en bra match. Det är ingen skam att förlora mot BK Häcken. Det är förmodligen Sveriges bästa lag för tillfället och det skulle inte förvåna mig om det allsvenska guldet hamnar på Hisingen när serien är avgjord i november.

Nu gäller det att förpassa den här matchen till den eviga glömskans annaler och fokusera på nästa match. Vi har nu spelat två tredjedelar av säsongen. Tio matcher återstår och det kommer att bli olidligt spännande. Förhoppningsvis tar vi stora kliv mot nytt kontrakt nästa måndag då jagande Helsingborgs IF gästar Finnvedsvallen.

Då förväntar jag mig att Värnamoborna går man ur huse och att arenan fylls till sista plats!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och de speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.