SJÄLVMÅL GAV TRE NYA POÄNG

Efter dryga fjorton dagars uppehåll för landskamper drog Allsvenskan äntligen igång igen. I den tjugofjärde omgången handlade det för IFK:s del om att gästas av Mjällby AIF. Blekingeklubben, bildad 1939, gör i år sin tionde allsvenska säsong, fantastiskt facit för en liten klubb från en liten ort.

Vi var säkert många på Finnvedsvallen denna kyliga höstkväll som hade tankar på revansch efter det snöpliga poängtappet då lagen möttes på Strandvallen i Hällevik i våras. Med en förhoppning om att den fina septemberformen konserverats, kändes det heller inte som en omöjlighet med en ny trepoängare. Mjällby var före dagens match fem poäng bättre i tabellen.

Resultaten från helgens matcher gick inte direkt IFK:s väg. Degerfors körde över Djurgården, 3–0, Norrköping vann i Sundsvall, Varberg knep en poäng mot Häcken liksom Sirius mot AIK. Poäng kändes viktigt för att inte tappa distans.

IFK saknade långtidsskadade lagkaptenen Freddy Winsth och mittfältaren Wenderson, som fick finna sig i att se matchen från läktaren efter att ha erhållit sitt sjätte gula kort senast mot Varberg.

Robin Tihi fick fortsätta på backplatsen ute till höger, på vilken han – förtjänstfullt - avslutade Varbergsmatchen. Även idag var han klockren på den för honom något ovana positionen. Bra spelsinne och placeringsförmåga samt stundtals briljant teknik när han följde med upp i anfallen. Sålunda flyttades Netinho högre upp i banan, vilket jag tycker var till fördel både för honom och laget. Oscar Johansson spelade något mer tillbakadraget, på mittfältet, vilket gjorde honom mer delaktig i spelet.

IFK inledde starkt och hade ett bra anfall redan efter två minuter anförda av Netinho, men mitt i den inledande pressen fick gästerna chans att bygga upp ett anfall. Hemmalaget visade upp ett skolexempel på tamt försvarsspel från början till slut. Det var mycket som brast. Ajdin Zeljkovic gick bara halvdant in i närkampen, Bernardo Vilar klev upp och lämnade sin yta helt fri, Victor Larsson blev frånsprungen av den framstormande Herman Johansson, som förmodligen var överraskad över den fria yta och goda tid han fick och att ingen försvarare försökte stöta. När Pilip Vaitsiakhovic dessutom placerade sig nära sin vänstra stolpe, kunde Herman enkelt bredsida bollen intill den högra. 0–1 efter fyra minuter och en riktig kalldusch för hemmalaget.

IFK gav dock inte tappt, utan behöll initiativet den första kvarten, fast utan att skapa några direkt minnesvärda farligheter. En hygglig chans för Marcus Antonsson, efter nickpassning från Zeljkovic, täcktes av försvaret till resultatlös hörna. Magashy hittade sånär Zeljkovic i friläge, men Mjällbyförsvaret läste passningen.

Efter tjugonio spelade minuter var bortalaget mycket nära att utöka sin ledning. Bernardo Vilar missade mottagningen på ett inkast och förlorade sedan duellen (där ville IFK ha frispark när Bernardo blev kapad) mot Viktor Gustafsson, som rusade mot mål likt Herman Johansson vid 0–1. Gustafsson chippade bollen över Vaitsiakhovic, men Victor Eriksson dök upp som en räddande ängel på mållinjen och nickade undan.

Marcus Antonssons betydelse för IFK den här säsongen kan knappast överdrivas. Med tre minuter kvar till halvtidsvilan vann han en närkamp och snodde bollen i mittcirkeln. Magashy drev fram den mot straffområdet, spelade ut till Netinho på högerkanten. Antonsson följde med upp i anfallet, bromsade in löpningen och fick bollen cirka femton meter från mål. En välplacerad– inte alltför hård – bredsida som gick under målvakten Samuel Brolins händer fullbordade anfallet och kvitteringen var ett faktum. Inte helt logiskt eller välförtjänt, men psykologiskt mycket viktigt. Marcus Antonssons artonde mål för säsongen.

IFK kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken och tog kommandot direkt. Magashy tog position lite högre upp i banan och Netinho lite lägre. Hemmalaget kom allt oftare till avslut och den allra bästa chansen hade Ajdin Zeljkovic tio minuter in i halvleken. Magashy slog en passning som studsade på en Mjällbyspelare och gav Ajdin friläge, men Samuel Brolin var med på noterna och gjorde en bra räddning.

När man nästan förlikat sig med det faktum att det nog ”bara” skulle bli en poäng, så hände det smått osannolika igen. Med dryga minuten kvar av ordinarie speltid slog William Kenndal ett fint inlägg mot mål. Mittbacken Carlos Gracia, som hade Marcus Antonsson i ryggen, försökte nicka undan bollen, men inte bättre än att den gick via ribban i mål. Ännu en gång gjorde IFK ett avgörande mål, precis som mot Helsingborg och Varberg, i de sista skälvande minuterna. Den fjärde raka uddamålsvinsten och hösten har inletts helt fantastiskt.

En titt på formtabellen för ”höstallsvenskan” visar att IFK faktiskt är det formstarkaste laget och leder tabellen. Vem hade i sin vildaste fantasi drömt om det?

Nåväl, tur och otur kan diskuteras, men det är naturligtvis ingen slump att IFK avgör sent i många matcher. Det handlar om ork att fortsätta springa och att våga gå för segermål.

Även om det säkert fanns en och annan skönhetsfläck i dagens spel, måste ändå slutomdömet bli att insatsen idag är strålande. Trettioen poäng inspelade och en tiondeplats i tabellen.

Sex matcher och arton poäng återstår av säsongen och det är – anser jag – lite tidigt att ropa hej än. De minnesgoda har inte glömt säsongen 2011, då vi tvingades kvala trots trettionio poäng!

Men, det vore märkligt om de sex lagen under oss i tabellen, helt plötsligt, skulle få en ”Lidnersk knäpp” och vinna alla återstående matcher. Dessutom stöter de på varandra, som till exempel Degerfors och Sirius i nästa omgång.

IFK åker till Skåne kommande söndag för att ta sig an Malmö FF. De regerande svenska mästarnas formkurva är närmast inverterad kontra IFK:s, varför jag inte ser det som en omöjlighet att knipa minst en poäng om flytet fortsätter.

Vi ses i Skånemetropolen!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och de speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.