BLYTUNGT MOT BROMMAPOJKARNA

"Something is rotten in the state of Denmark", skrev William Shakespeare, i den inte helt obekanta tragedin "Hamlet", någon gång i början av 1600-talet. Meningen yttras i den första akten och ska väl kanske inte tolkas bokstavligt. Snarare ska det ses som symbolik för något som inte är så bra eller inte fungerar som det ska.

Det är väl ingen överdrift att påstå att något som inte riktigt fungerar som det ska är målskyttet i IFK modell 2023. Det verkar inte hjälpa att chanser skapas i parti och minut (nåja). Bolluslingen vill bara inte in.

I den kylslagna majkvällen begick Kamraterna hemmapremiär på Finnvedsvallen när Allsvenskan gick in i den sjätte omgången. Att utbrista "Äntligen" har sällan eller aldrig varit mer befogat. Förmodligen är det nytt svenskt rekord i dåliga förutsättningar. Gräsplanen kunde på långt håll och med svag syn i skymningsljus se någorlunda dräglig ut, men skenet bedrog. Det annars så ypperliga passningsspel som IFK presterat i de fem första kamperna var som bortblåst. Jag kan inte finna någon annan rimlig förklaring till så många felpass - från båda lagen - under en och samma match. För övrigt kändes det som att bollen stundtals var lika mycket utanför som den var på planen.

Firma Hellberg & Company rumsterade om ordentligt i laguppställningen jämfört med senaste matchen mot BK Häcken.

(För den som till äventyrs har funderat över varför det inte blev något referat efter den matchen, kan jag förtälja att skribenten befann sig i England, numera icke tillhörande den Europeiska Unionen. Det bolag som innehar sändningsrättigheterna för IFK:s matcher har tydligen inte rätten att sända utanför EU. Snopet för skribenten och alla IFK:s fans på de brittiska öarna. Förmodligen var det något som inte gick att enas om i de segdragna Brexitförhandlingarna.)

Jonathan Rasheed fick i alla fall förnyat förtroende i målet. I backlinjen ersattes Victor Larsson av Netinho till höger, Emin Grozdanic ersatte Viktor Bergh till vänster för att bereda plats för säsongsdebuterande Bernardo Vilar som mittback till vänster. (Bernardo var avstängd de tre första matcherna efter utvisningen i sista matchen förra året mot IFK Göteborg).

På mittfältet fick Charlie Vindehall starta, även han för första gången från start i år, tillsammans med Oscar Johansson och Wendersson. I anfallet en tredje säsongsdebutant från start, Edvin Becirovic, ihop med Gustav Engvall och Ajdin Zeljkovic. Saknades i truppen, av olika anledningar, gjorde Freddy Winsth, Albin Lohikangas, Jesper Dickman och Nils Wallenberg.

IFK började som det kan förväntas av ett hemmalag. Med hög press och intensitet och gott självförtroende. Trots allt gjorde man en bra prestation mot Häcken, vilket borde ha fungerat som en egoboost för de som då var med. Redan i första spelminuten skapade Gustav Engvall och Oscar Johansson en första farlighet, men Oscars inspel nådde inte riktigt fram till Edvin Becirovic. Minuten senare drogs Gustav ner när han rusade fram längs vänsterkanten, med frispark som följd. Oscar lyrade in bollen i straffområdet, men dessvärre nådde ingen med vit tröja högst.

I fjärde minuten skapade Edvin IFK:s första hörna. Emin Grozdanic slog den med sin vänsterfot, men inte bättre än att BP kunde nicka undan.

Edvin, som var mycket alert inledningsvis, gick fräckt och tufft in i en närkamp efter tio minuter och snodde bollen från en BP-försvarare och kom helt fri med målvakten, den blott artonårige Filip Sidklev. Ett gyllene tillfälle att ta ledningen, men Sidklev läste Edvins bredsida och räddade.

IFK dominerade tillställningen klart den första kvarten och nog borde någon av chanserna ha omsatts till mål. Den andra kvarten kom Brommapojkarna in i spelet lite mer och hade en frispark i farligt läge, dock utan att Jonathan Rasheed behövde ingripa.

Men hemmalaget stack emellan med farligheter. Efter tjugosju minuter drog Emin iväg en lång crossboll mot den snabbe Becirovic. Han spelade bakåt till Charlie Vindehall, som avlossade kanonen från sjutton meter, men bollen styrde på en röd-svart-randig till hörna. Hörnan blev resultatlös, men IFK behöll trycket och bollen gick så småningom till inkast. Netinho hystade in bollen i målområdet. Sidklev kunde plocka ner den utan större besvär.

Brommapojkarna gjorde sitt bästa för att dra ned på tempot och precis som "filmstjärnorna" i de större ligorna låg man ofta och länge och simulerade varierande åkommor. Kvarten senare fick Oscar till ett hyggligt skott, men även här var Sidklev, som växte ut till motståndarnas bäste spelare, med på noterna.

I den första tilläggsminuten skapade IFK ytterligare en superchans. Netinho hittade in till Gustav Engvall som avslutade från tio meter, men Sidklev stod för ännu en fantomräddning.

Statistiken talade sitt tydliga språk om vilka som borde varit i ledningen efter första halvleken. Värnamo hade fem målchanser. Brommapojkarna ingen. Likväl stod det 0-0 när domaren Joakim Östling blåste för halvtidsvila.

Den andra halvlekens första tio minuter präglades - om möjligt - av ännu fler felpassningar. Dock hittade Charlie rätt till Ajdin Zeljkovic i BP:s straffområde, men Ajdin tog för god tid på sig. Istället för att klippa till direkt valde han att ta emot bollen och försöka lägga den till rätta. Det fanns det inte tid till.

Det var det sista som han bidrog med i denna match, innan han - tillsammans med Charlie och Edvin - fick lämna plats för Simon Thern, Albion Ademi och Viktor Larsson. Lite underligt kan tyckas, då Charlie och Edvin tillhörde de piggaste.

IFK var nu inne i en bra period och skapade flera halvchanser och hörnor, men efter sextiofem minuter uppstod en situation som skulle bli matchavgörande. Brommapojkarnas Tim Waker (tidigare Söderström) ramlade och Netinho ramlade över honom, dessvärre så illa att Netinthos dobbar tog i huvudet på Waker.

Blodvite uppstod och domaren, som var cirka tio meter från situationen, rusade dit, fick se blodet och ryckte upp det röda kortet i panik. Ett bedrövligt domslut i en situation som är en ren olyckshändelse. Förmodligen i ett lätt anfall av hemofobi.

Med reducerat manskap var det naturligtvis en viss uppförsbacke. Men Kamraterna gav inte upp. Några minuter senare fick man en frispark strax utanför straffområdet. Dessvärre slog Oscar den högt över.

Milankopiorna från västra Stockholm fick nu luft under vingarna. Med dryga kvarten kvar missade Victor Larsson ett motlägg mot Samuel Kroon, vars inlägg nickades av Marian Cosic. Jonathan Rasheed räddade, men släppte retur och Cosic fick en andra chans. Även den var Jonathan med på och räddade.

I anfallet därpå stod Oscar för en vacker soloprestation när han kollrade bort tre Brommapojkar och rusade ner mot kortlinjen, men hans inspel hamnade hos en rödsvart.

Med dryga fem minuter kvar av ordinarie matchtid hade BP en ny het målchans. Ett inlägg från höger nådde sånär den framrusande Richie Omorova. Nu satt man och bet på naglarna och den på förhand klara trepoängsförhoppningen hade nu förvandlats till en enpoängsdito.

Båda förhoppningarna skulle tyvärr grusas. I den näst sista minuten kom bollen in i IFK:s straffområde. Bernardo Vilar var något frökenaktigt i sitt ingripande och mer fokuserad på att hålla undan händerna än att sätta fram fötterna. Bollen gick i en båge mellan Victor Eriksson och Victor Larsson till en helt fristående Omorova, som kunde sätta pannan till bollen - en meter från mållinjen - och ostört nicka in segermålet för gästerna. Ridå!

Det är uppenbart att vi inte direkt har haft domsluten på vår sida. I senaste matchen fick Häcken ett mål där det är solklar offside och två straffar som var diskutabla. I den här matchen är utvisningen av Netinho det som tippar över till Brommapojkarnas fördel. I vart fall till viss del, för oförmågan att göra mål, trots frilägen, kan inte skyllas på någon domare.

Det måste snarast hända något som vänder den trenden, förhoppningsvis redan på tisdag då Varberg kommer till Finnvedsvallen. Varberg, som parallellt med IFK:s match tog sig an segertåget Malmö FF och fick se sig besegrade med hela 0-6, vilket innebar att Varberg placerades på sista plats i tabellen. De har dock bara två poäng färre än IFK så en seger vore en nåd att stilla bedja om.

Kyrie Elaison!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.