VINST MOT VARBERG

I strålande solsken, men med allt annat än ljumma vindar, tog Kamraterna mot halländska Varbergs BoIS på Finnvedsvallen på tisdagskvällen. Den senaste matchen, mot Brommapojkarna, förlöpte inte så som vi hade hoppats, så nu kändes det som en "måste-match", trots att vi bara är i maj månad och spelat sex omgångar av årets Allsvenska.

Även om alla segrar är lika mycket värda poängmässigt är det ju extra viktig att besegra de lag som befinner sig runt den egna placeringen. Varberg är ett lag som jag anser att vi ska ha under oss i tabellen. Inför dagens match låg BoIS på sista plats utan att ha tagit någon trepoängare hittills i år.

Varberg känns som ett lag vi alltid har haft svårt för, men en titt i statistiken visar att det är tämligen jämnt. Lagen har mötts fjorton gånger i seriesammanhang sedan Varberg tog klivet upp i Superettan inför säsongen 2012. Fem gånger har Varberg stått som segrare, fem har slutat oavgjort och fyra gånger har Kamraterna dragit det längsta strået.

Den mest minnesvärda matchen utspelades på Finnvedsvallen den 5 november 2016, då IFK vann med hela 5-0, efter två mål vardera av Pär Cederqvist och Gentrit Citaku samt ett mål av Johan Svahn.

Ett Da capo på det hade smakat fågel!

Netinho fick som bekant ett rött kort i senaste matchen och var därmed avstängd och även Bernardo Vilar saknades på grund av en lättare skada. Tillbaka i startuppställningen kom Simon Thern, som utgjorde mittfält tillsammans med Wenderson och Hampus Näsström (som ersatte Charlie Vindehall). I målet fick Jonathan Rasheed förnyat förtroende och i backlinjen den beprövade kvartetten, The Triple Victors (Larsson, Eriksson, Bergh) och Emin Grozdanic. Oscar Johansson flyttades upp i anfallet ihop med Gustav Engvall och Marco Bustos. Den sistnämnde på bekostnad av Ajdin Zeljkovic.

När matchen väl kom igång, sju minuter försenad på grund av fel färg på IFK:s målvaktsdräkt, fick man ganska snabbt en föreställning om hur matchbilden skulle se ut. Precis som alltid - när Varberg finns på planen - handlade det huvudsakligen om spelförstörelse, spelfördröjande och mestadels långa bollar. Varbergs tränare, Joakim Persson, sammanfattade den Varbergska matchplanen inför matchen ganska väl:

• Först ska vi göra det vi är bra på, sen ska vi spela fotboll.."

Den här matchen var inget undantag. Inledningen var virrig och få passningar hade rätt adress. Varberg tjongade och vann oftast andrabollen. Det dröjde till åttonde matchminuten innan IFK hade något som kunde liknas vid ett ordnat anfall, vilket ledde fram till en resultatlös hörna.

Efter elva minuter, efter ett av Varbergs otaliga långa inkast, hamnade bollen i famnen på Jonathan Rasheed, som snabbt uppfattade att Marco Bustos sprang sig fri på högerkanten, hivade iväg bollen som den värsta diskuskastaren. IFK kom nu tre anfallare mot en försvarare, men Bustos passning in mot Gustav Engvall täcktes av en försvarare till hörna. En ypperlig chans att ta ledningen.

Men bara ett par minuter senare kom nästan en repris på chansen. Efter ännu ett långt inkast fångade Jonathan bollen och rullade den snabbt ut till Bustos igen. Marco förlängde till Oscar Johansson som, efter en fin rush och en precis passning, hittade en helt fri Gustav Engvall. Gustav gjorde inget misstag. Med en bredsida till höger om Fredrik Andersson i Varbergskassen gjorde han sitt första seriemål i den vita IFK-tröjan. Ett förlösande mål efter en lång torka.

Framgång föder framgång. Ett par minuter senare hittade Simon Thern fram till Marco Bustos med en passning i luckan mellan vänsterback och innerback i Varberg. Bustos avancerade in i straffområdet och när han skulle ladda sin vänster sträckte varbergsbacken ut benet och Bustos gick i backen. Domaren Kaspar Sjöberg tvekade inte en sekund innan han pekade på straffpunkten.

Den fällde kanadensaren tog själv straffen och placerade den - hur säkert som helst - till vänster om Fredrik Andersson. Andersson gick visserligen åt rätt håll, men straffen var för hårt slagen för att han skulle hinna nå den. 2-0 efter tjugo minuter och plötsligt började undertecknad få vibbar från 2016.

Efter tjugosju minuter gav IFK-försvaret bort bollen och BoIS kunde sätta in en attack. Efter ett inlägg från vänsterkanten gjorde Jonathan en räddning på första skottet, men lämnade retur som hamnade rakt i gapet på Eliton Junior som kunde skjuta bollen i tom bur. Snopet!

Varberg fick nu luft under vingarna och bara två minuter senare hängde kvitteringen i luften. Efter det tusende långa inkastet kom BoIS till avslut strax utanför Jonathans vänstra stolpe. IFK fortsatte att försöka spela fotboll, vilket inte var helt enkelt med hänsyn till den byiga vinden och den undermåliga planen. Wenderson sköt ett skott efter dryga halvtimman, men Andersson i buren var beredd. Även Oscar Johansson prövade Andersson, men utfallet blev bara en hörna.

Det var mer kamp än spel och resultatet stod sig halvleken ut. Den andra halvleken inleddes på ungefär samma vis. Bollen hoppade och studsade, oftast till en grön spelare. Tio minuter in på halvleken dödade Gustav Engvall matchen. Med nyvunnet självförtroende gjorde han 3-1 helt på egen hand. Han höll undan den första Varbergsförsvararen, tunnlade den andra, fintade den tredje och avslutade snyggt från sjutton meter i Fredrik Anderssons vänstra hörna. Ett riktigt klassmål!

IFK fortsatte att trycka på med positiva takter. Simon Thern hade ett hyggligt skott, precis utanför stolpen några minuter senare. Men Varberg gav inte upp. Efter sextiosex minuter bytte man in fyra nya, friska drasuter och lyckades mot slutet att skapa ett visst tryck mot IFK-försvaret. Bland annat hade man en nick i överliggaren med tjugo minuter kvar på matchklockan. Den klocka som för övrigt tickade betydligt långsammare än vad som kan anses vara bra för blodtryck och nerver.

Marco Bustos, som var mycket pigg inledningsvis, kroknade mot slutet och byttes ut till förmån för Charlie Vindehall. Dessvärre fick Charlie lämna banan efter bara tio minuter på grund av en skadad fot. In kom istället den snabbfotade Edvin Becirovic.

Varberg skapade ett antal fasta situationer och målvakten Fredrik Andersson följde med upp som extra anfallare. Mitt i den värsta stormen från västkusten kontrade IFK. Wenderson vann boll på mitten och hittade en djupledslöpande Edvin Becirovic, vars inlägg sånär nådde fram till den likaledes inbytte Ajdin Zeljkovic. Ett gyllene tillfälle att öka på ledningen.

Men 3-1 får anses vara gott nog. En oerhört viktig seger, både för poängen och för det framtida självförtroendet. När nu målskyttet lossnade, i synnerhet då för Gustav Engvall, är jag säker på att det kommer följas av fler, både poäng och mål.

Med de usla förutsättningar som råder, en bedrövlig plan och Sveriges sämsta publiksiffra kan det bara bli bättre. 1 806 personer är skamligt svagt. Kära Värnamobor, var håller ni hus? Vi har ett lag i Allsvenskan!

Nästa prövning för Kamraterna blir att försöka inta "Elfsborgs Fästning" kommande söndag. Elfsborg har visat god form de senaste matcherna så det blir en svår nöt att knäcka.

Förhoppningsvis har vi nytta av att ha spelat där två matcher den här säsongen. I så fall, inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tror - som alltid - på IFK-seger!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.