Taktisk triumf på Tele2

Söder om söders höjder är den svulstiga Tele2 Arena placerad. Där marscherade våra vitblå hjältar, för dagen rödklädda, in på plastgräsplanen, till högljudd sång från cirka nittontusen friska strupar, anförda av den gamle ”Vi kallar oss mods-hjälten” och vokalsångaren (omöjligt att identifiera några konsonanter i sången) Kentha Gustafsson. De flesta tog i med full kraft från tårna och uppåt, vilket förmodligen hade framkallat en viss förvåning hos deras gamla musiklärare. Men det här är - som bekant – på fullt allvar.

IFK:arna vandrade in med gott mod, med segrarna från fjolåret färskt i minne. IFK var faktiskt den enda lag som tog full pott mot Hammarby förra året. Ett gott omen. Albin Lohikangas fick förtroendet att göra sin första match från start för säsongen och ersatte Viktor Bergh till vänster i backlinjen, som för övrigt bestod av de ”gamla vanliga”, Victor Larsson, Victor Eriksson och Emin Grozdanic. Även Albion Ademi gick in på vänsterkanten i startelvan, på mittfältet tillsammans med Wenderson och Hampus Näsström. I anfallet Gustav Engvall, Oscar Johansson och Ajdin Zeljkovic.

Hammarby inledde starkast, med gott självförtroende inför hemmafansen och slog det första inlägget redan efter några sekunder. Jonathan Rasheed i IFK-målet behövde dock inte ingripa. Efter två minuter passade Wenderson fel och hemmalaget fick en gratischans, men bollen täcktes till en resultatlös hörna. IFK tappade boll lite väl ofta i uppspelsfasen och Hammarby kändes farliga.

Så småningom fick Kamraterna ordning i leden och övertog alltmer av bollinnehavet. De pressade högt, inte sällan med sex man. Efter tio minuter bröt Albin Lohikangas ett hammarbyanfall och hittade Ajdin Zeljkovic vid mittlinjen. Ajdin avancerade ända ner till straffområdeslinjen och fick till ett hyggligt skott, men Bajenmålvakten - Oliver Dovin – kunde rädda. Ajdin såg pigg ut inledningsvis och han kommer närmare och närmare att bryta måltorkan. Bara två minuter senare klippte han till direkt på volley, men träffen blev lite för dålig.

Efter kvarten spelad fick Oscar Johansson ett kanonläge att ge Värnamo ledningen. Victor Larsson visade beslutsamhet i närkampsspelet och Ajdin och Albion Ademi stressade Hammarbyförsvaret till ett felpass till den helt frie Oscar Johansson, men dessvärre fick han hela foten under bollen och skottet gick högt över. Nu tog IFK över mer och mer av spelet och bara minuten senare bröt Gustav Engvall ett uppspel och passade in till Zeljkovic i straffområdet, men Ajdin valde en lite väl ”snygg” lösning med ett försök till klackpassning och chansen rann ut i sanden.

Hammarby såg alltmer konfunderade ut när IFK fortsatte att rulla boll och skapa halvchanser. Dock utan någon riktig spets och halvleken slutade mållös. Tålamod är en dygd. Sju minuter in på den andra halvleken bjöd Kamraterna fotbollssverige på en riktig delikatess. Efter sexton passningar i rad inom laget hittade Wenderson Oscar Johansson i djupled med en rakbladsvass bredsida.

Oscar avancerade längs straffområdet och frispelade Gustav Engvall med en underbar vrickning med utsidan. Fri med målvakten gjorde Gustav inget misstag och den månghövdade publiken satte ölen i vrångstrupen. Arton passningar på raken med rätt adress och ett kliniskt avslut! Jubel från den tillresta skaran Värnamosupportrar, förstärkta med dylika i förskingringen.

Hammarbyledarna, som inte kunde tro sina ögon, vaknade upp ur sitt komatösa tillstånd och bytte in IFK-fostrade Loret Sadiku. IFK fortsatte att pressa högt, även om man i sista tredjedelen av matchen föll allt längre och längre tillbaka.

Efter sextiotvå minuter byttes Viktor Bergh in istället för Albion Ademi. Han hann knappt vara på banan i en minut innan han sånär snodde bollen från Hammarby-målvakten, som på modernt maner ville göra lite extra och försöka dribbla. Han fick iväg bollen i sista sekunden. En gammal sanning är att målvakter är bäst med händerna och därmed bör avstå från spel med fötterna i görligaste mån. Oliver Dovin synes inte vara något undantag.

Nu tryckte Hammarby på alltmer och skapade en del chanser i en plötslig iver att göra mål. Med dryga tjugo minuter kvar på matchuret kom man i ett farligt anfall, men Emin Grozdanic täckte första skottet, Victor Eriksson det andra och Jonathan Rasheed det tredje, innan bollen kunde slukas i den sistnämndes trygga famn. Ett synnerligen starkt försvarsspel. IFK gjorde ett par taktiska byten. In med Freddy Winsth och Netinho. Ut med Näsström och Zeljkovic.

Hjärtat steg nu allt högre upp mot halsgropen och en kvitteringsboll för hemmalaget hängde i luften. Men mitt i stormens öga hände det som ofta händer. Med dryga tio minuter kvar av ordinarie tid hittade Victor Larsson en i djupled löpande Viktor Bergh, som nickade snett bakåt till Gustav Engvall. Gustav spelade vidare till Freddy Winsth, som smart nog släppte bollen vidare - istället för att skjuta med vänstern – till en fristående Albin Lohikangas (som är en något mer naturlig vänsterskytt än Freddy). Albin klippte till direkt och bollen smet in i Dovins högra hörn. Kanske inte helt otagbart, men ett ytterligare bevis på den gamla sanningen; det lönar sig att skjuta!

Förmodligen var Albin Lohikangas den mest otippade målskytten på banan, men inte desto mindre vackert och vältajmat att sätta sitt första allsvenska mål och punktera matchen. Hammarby var nu ett slaget lag och kom enbart till några halvhjärtade attacker. Publiken visade sitt missnöje och många valde att lämna sina platser. Vilka medgångssupportrar! Sett över nittio minuter kan ingen påstå att fel lag vann.

Jag tycker att IFK gjorde en helgjuten insats från start till mål. Jonathan Rasheed utstrålade trygghet i målet, plockade ner inlägg med säkerhet och stod i vägen för de skott som kom i hans väg. Försvaret gjorde en närmast prickfri insats, och Albin Lohikangas gjorde – utöver målet - en stark säsongsdebut. Mittfältet slet som galärslavar och anfallarna löpte outtröttligt i pressen. Förhoppningsvis är måltorkan över och jag tror att även Ajdin Zeljkovic kommer att finnas i målprotokollet nästa match. Jag skrev i min förra krönika att traditionens makt är stark. Tele2 Arena har visat sig vara en lyckoarena och Hammarby en favoritmotståndare. Det är tacksamt att möta ett lag som försöker spela fotboll jämfört med lag som backar hem.

Tre poäng in på kontot och – åtminstone tillfälligt – ett visst andrum i förhållande till den absoluta botten av tabellen. Övriga resultat gick dessutom vår väg, så när IFK tar samma väg norrut nästa söndag för att ta sig an IK Sirius i Pelle Svanslös hemstad, kan man göra det med gott självförtroende. Jag tror på traditionens makt även på söndag, det vill säga IFK-seger, precis som i fjol. Samma resultat som mot Hammarby skulle sitta fint!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad