Årets första oavgjorda kom på Örjans vall

Ännu en lördag med besök på en av fotbolls-Sveriges verkliga pärlor. Den här gången stod Örjans vall i Halmstad på tur, vackert belägen vid Nissans strand. Gammalt och slitet men mysigt, familjärt och befriat från huliganer och andra avarter till åskådare. Vallen är döpt efter skyddshelgonet St. Örjan, en martyr som lär ha levt på 300-talet efter Kristus.

Arenan invigdes redan 1922 och har sedan dess genomgått flera ansiktslyftningar, den senaste 2016 till den nätta summan av 85 miljoner. Inte så mycket för pengarna kan tyckas, vid en okulär besiktning, i relation till en nybyggnation. Något för de i Värnamo som ivrat för en renovering av Finnvedsvallen att ta till sig.

Huruvida det blir någon ny arena i Värnamo står ju fortfarande skrivet i stjärnorna, då Naturskyddsföreningen överklagat beslutet eftersom man säger sig ha funnit några sällsynta arter av ulmenkottar och yllepyttar i markerna. Tråkigt, minst sagt.

En stor skara Värnamobor hade tagit sig till Halmstad denna varma julidag. Inte få av dem har ju sina tusculum vid västkusten och dagen till ära hade de lämnat badstranden och grilloset för att se sina eleganter på plats. Det fanns för all del även en och annan smålänning klädd i ”fel” tröja.

IFK kom till start utan Simon Thern som vackert fick stanna hemma, nerbäddad i sängen med feber. In i hans ställe kom altmeistern och lagkaptenen Freddy Winsth, som gjorde sin blott andra start för säsongen. Med den äran ska tilläggas.

De flesta överraskades säkert av bortalagets taktiska disposition med en trebackslinje bestående av Victor Larsson, Viktor Bergh och Emin Grozdanic. Freddy Winsth och Albin Lohikangas i hybridrollen som på nysvenska kallas ”wingback”. Centralt på mittfältet startade Oscar Johansson och Wenderson. Längst fram Albion Ademi, Ajdin Zeljkovic och Gustav Engvall. I målet stod Pilip Vaitsiakhovich.

Lagen introducerades av en hysterisk speaker som uppenbarligen ätit några olämpliga svampar till lunch.

Apropå fel tröja spelade IFK-fostrade Joseph Baffo hela matchen i Halmstad som mittbacklås tillsammans med veteranen och nyblivne rekordhållaren Andreas Johansson. Johansson debuterade i HBK redan 2002 och har efter diverse utflykter (tyska Bochum och IFK Norrköping) återbördats till fadershuset (2019). Han har hunnit fylla 41 år, men är ett ypperligt bevis för att ålder bara är en siffra.

Matchen inleddes trevande av båda lagen. Vaktmästaren hade gjort ett gediget bevattningsarbete, då båda lagen halkade runt på planen likt hockeyspelare med oslipade skrillor.

Ajdin Zeljkovic har haft svårt att hitta målet, men i inledningen var han nära att spräcka nollan när han satte pannan på ett inlägg, men bollen gick strax över ribban.

IFK satte nu ett bra tryck på hemmalaget och efter ett farligt HBK-anfall, där Freddy Winsth dök upp som en räddande ängel, kom ledningsmålet för bortalaget. I den nittonde spelminuten hittade Ajdin Zeljkovic fram till Albin Lohikangas som rusade på vänsterkanten. Albin slog inlägget efter en touch till Gustav Engvall, som lurade både försvar och målvakt med en retlig bredsida i vänstra burgaveln..

Tio minuter senare ökade Gustav på sin målfabrikation och gjorde även 0-2. Även här var Ajdin Zeljkovic inblandad. Hans skott täcktes av halmstadförsvaret och returen hamnade hos Gustav, som skickade en ganska lös boll mot mål, vilket överraskade målvakten. Ännu ett bevis för att skott lönar sig.

Några minuter därefter uppstod en ofrivillig paus då Halmstads målvakt tvingades utgå på grund av skada. Hemmalaget fick nu en chans att snacka ihop sig och en stund därefter kom reduceringen. En långboll, som skar som en het kniv genom smör, gjorde att Marcus Olsson kom ren på vänsterkanten. Han slog ett stenhårt inlägg in i straffområdet. Victor Eriksson var tiondelen för sen i undanrensningen och skarvade oturligt bollen i eget mål via stolpen, utan chans för Pilip Vaitsiakhovich. Snöpligt och oturligt!

Nu fick matchen ett helt annat utseende. IFK, som hade dominerat fullständigt inledningsvis, blev ängsliga och försiktiga. Halmstadspelarnas självförtroende fick en boost och de skapade några skapliga chanser till kvittering.

Halmstad kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken och IFK såg ännu mer vilsna ut. Bortalaget skapade ingenting och hade fullt sjå att freda kassen. Nu satt man bara och väntade på kvitteringen och i den sjuttionde minuten låg bollen i Vaitsiakhovichs bur, men dessbättre avvinkat för offside.

Bara minuten senare var det farligt igen. Från tre meter lyckades den inbytte, från Elfsborg nyligen värvade, Jack Cooper Love, i fritt läge bredsida bollen i stolpen. Änglavakt för kamraterna…

Hemmalaget lyckades nu med det mesta i sitt spel, medan IFK fick agera statister. I den här matchen kom bytena lite tidigare. Kim Hellberg & Co slog till med ett trippelbyte. In kom Hampus Näsström, Edvin Becirovic och Viktor Bergh.

Frågan är om det var rätt byten. IFK hade svårt att hänga med i Halmstads tempo, vilket inte förändrades efter bytena. Jag hade velat se spelare på mitten med mer spring i benen.

Ledningen stod sig till den åttiotredje minuten då Pilip Vaitsiakhovich tvingades att kapitulera. Han hade visserligen fingrarna på bollen på nicken från Naeem Mohammed, men inte tillräckligt för att rädda.

Jag fick ett slags omvänd deja vú-känsla från 2012, då Halmstad hade en 2-0-ledning fram till åttiosjunde minuten innan IFK vände och vann med 3-2. Nu kändes det som att det omvända var på väg att hända. De sista minuterna, inklusive sju minuters tillägg, blev en plågsam resa mot slutsignalen. IFK lyckades dock hålla stången och en poäng bärgades till slut.

Sett över nittio minuter känns det som att vi får vara tacksamma för den poängen. IFK rasade ihop fullständigt i den andra halvleken och skapade inget konstruktivt.

En reflektion efter matcherna efter semesteruppehållet är att det signum som funnits i tidigare IFK-upplagor, att totalt köra över motståndarna i slutet av matcherna tack vare bättre kondition, inte finns i årets upplaga. Kan det vara så att man slarvat med konditionsträningen?

Har de andra lagen upptäckt detta och sparar på krafterna inför slutspurten? I vart fall kan konstateras att IFK mot Malmö, Djurgården och Halmstad gjort fantastiskt bra första halvlekar för att falla ihop likt suffléer i andra halvleken. Kanske borde resurserna fördelas jämnare över nittio minuter?

Klart är att det kräver en analys av ledarstaben för att undvika dylika kollapser framdeles.

Närmast väntar nu på pappret tuffa matcher mot BK Häcken respektive Malmö FF. IFK har skrällt förut. Jag tror det är dags för nya skrällar!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.