IFK klippte Häcken

Jag hade det på känn att det kunde komma en skräll. Närsomhelst. Fast även om jag skrev det i mitt förra referat, kanske jag inte vågade tro på det. Inte fullt ut.

Men, med tanke på alla de hedersamma förluster vi tvingats genomlida i år, var det inte mer än rätt att den kom. Skrällen med stort S.

IFK stod för en av tidernas största knallar. Fullt i klass med åskan som dånar över mitt huvud där jag sitter och skriver och precis som blixtarna lyser upp den mörka himlen, kastade IFK:s insats ett magiskt sken över fotbolls-Sverige. Nåja, jag kanske överdriver lite. Alla kanske inte var lika nöjda. Men i Borås var man ganska nöjda…

När svenska mästarna gästade Finnvedsvallen denna mulna julikväll var det få i det så kallade fotbollsetablissemanget som gav hemmalaget mer än en snöbolls chans i helvetet.

Men IFK är - som bekant - IFK.

Simon Thern var tillbaka i startuppställningen, efter sjukfrånvaro senast mot Halmstad, på Ajdin Zeljkovics bekostnad.

Victor Eriksson saknades i backlinjen (eller gjorde han det?) på grund av tre gula kort. Victor Larsson flyttade in som mittback bredvid Emin Grozdanic. Freddy Winsth återtog sin gamla högerbacksplats och gjorde det med den äran. Han inledde med ett par resoluta brytningar och fortsatte som i fornstora dagar på sin kant.

Det som förvånade mig något i valet av uppställning var avsaknaden av Bernardo Vilar. Efter ett stabilt inhopp senast mot HBK, var jag ganska övertygad att han skulle starta. Men det beslutet är svårt att kritisera. Victor Larsson och Emir Grozdanic spelade stabilt som om de aldrig gjort annat än spelat ihop.

På mittfältet gjorde Frank Junior Adjei sin första allsvenska match från start. Den blott nittonårige ghananen visade frejdiga takter och besitter en teknik som få andra. Honom kommer vi att få se mer av, det vågar jag lova. Tillsammans med den givna motorn Wenderson Oliveira och den - idag något släpande Gustav Engvall, utgjorde han mittfält. Längst fram: Albion Ademi, Oscar Johansson och Simon Thern.

De svenska mästarna tog kommandot direkt. Det tog bara tjugofem sekunder innan de hade inkasserat sin första hörna. Dessbättre utan resultat. Efter fyra minuter kom de i en attack på högerkanten, men Pilip Vaitsiakhovich var beredd och kunde greppa bollen.

Det tog fem minuter innan första IFK-anfallet. Kanske hade tagit viss lärdom av de senaste matcherna och tokrusade inte inledningsvis.

Efter nio minuter var det nära ett mål för hemmalaget. Efter en grym brytning av Freddy hittade Wenderson ut till Oscar Johansson, vars inlägg inte riktigt nådde fram till Gustav Engvall. Engvall var i misstänkt offsideläge, ska tilläggas.

Efter en bra inledande kvart av IFK tog Häcken över alltmer av spelet, men tack vare ett stabilt försvarsspel rann chanserna ut i sanden. Efter dryga halvtimmen kom Oscar i en ny omställning. Häckenspelarna vinkade på offside, men Oscar var klart på egen planhalva när bollen slogs. Han sökte Gustav inne i straffområdet, men Häckens keeper, Peter Abrahamsson, genomskådade försöket.

IFK fortsatte att spela förståndigt. Ett par minuter senare kom man i en ny attack, även den signerad Oscar Johansson, som spelade ut till Albion Ademi, vars inlägg nästan nådde Simon Thern. Bollen hamnade slutligen hos Adjei, men hans avslut gick högt över.

Bortalaget kontrade och tog sig in i straffområdet. Pilip räddade, men släppte retur och sånär kunde Ola Kamara raka in bollen, men Pilip kunde rädda även den. (Det kan inte vara många afrikaner som heter Ola, men han är född i Norge).

I anfallet därefter gjorde Pilip en ny strålande räddning. Kamara kom loss och sköt ett bra skott som tvingade Pilip att göra hörna.

Första halvlek slutade mållös och IFK höll uppe spelet bra. Det var ofta den sista passningen som inte hade tillräcklig kvalitet. Jämfört med tidigare matcher höll man igen lite i pressen. Av skadan blir man vis!

Fem minuter in på den andra halvleken fick Ibrahim Sadiq ett gyllene läge att ge BK Häcken ledningen. IFK tappade boll i uppspelsfasen och bollen hamnade hos Sadiq som, trots gott om tid, inte fick till något mer än en strumprullare som gick utanför.

Knappa tre minuter senare var jag beredd att anteckna ett ledningsmål för gästerna. Momodou Sonko kom i en snabb omställning. Han lurade Freddy Winsth åt höger, gick åt andra hållet och sköt - i fritt läge cirka tio meter från mål - över ribban. En enkel bredsida och det hade varit mål.

Matchen var nu betydligt öppnare och lagen bytte chanser med varandra. Gustav Engvall hittade en fri Oscar Johansson i straffområdet, men Oscar valde en extra touch på bollen, istället för att skjuta direkt, och en häckenförsvarare hann få fram ett ben. En superchans att ta ledningen.

BK Häcken fortsatte att mata på och tog nu över mer och mer av matchbilden. Efter sextionio minuter gjorde IFK-ledningen ett dubbelbyte, som skulle visa sig bli matchavgörande. Frank Junior Adjei, som sprungit sig trött, ersattes av Hampus Näsström. Albin Lohikangas bytte med Viktor Bergh.

IFK fick nu en bättre balans i laget. Näsström krigade, låg rätt i positionerna och vann boll på mitten. Häcken började sloka en aning, kanske lite tunga i benen efter kvaläventyret tidigare i veckan.

IFK har haft svårt att göra mål på hörnor. I dagens match försökte man med diverse korta varianter, vilket inte resulterade i mål, men väl betydligt farligare situationer. I den sjuttionde matchminuten hade man en dylik, där bollen hamnade hos Simon Thern som avlossade kanonen. Dock rakt i häcken - bokstavligt talat - på Simon Sandberg, som täckte ett givet mål. IFK hade nu en mycket bra period. Chanserna att ta ledningen blev alltmer högkaratiga och en av de vassaste chanserna fick Gustav Engvall, när han - frispelad av Oscar Johansson - kom ensam med Peter Abrahamsson. Tyvärr tog han lite för god tid på sig och häckenförsvaret kunde rädda.

IFK fortsatte kanonaden mot häckenmålet, men det stod alltid en hisingspojk i vägen.

Klockan kröp upp mot slutsignalen och förhoppningarna att kunna stjäla en oväntad poäng från mästarna ökade allt mer. IFK såg starkare och piggare ut ju längre matchen led.

IFK skapade dubbla hörnor i slutminuterna. Man hade ingen brådska att slå dem, så uppenbarligen var man rätt nöjda med en poäng. På den andra hörnan nådde Hampus Näsström högst (fattas bara annat med 198 cm), men siktet var inte rätt inställt.

IFK bröt ett slarvigt utkast av Peter Abrahamsson och Simon Thern kom i friläge mot densamme, men Abrahamsson revanscherade sig och räddade. Klockan närmade sig nittio minuter och fjärdedomaren aviserade tre tilläggsminuter.

Häcken slarvade på IFK:s planhalva och Hampus Näsström fångade upp bollen och spelade vidare till Oscar Johansson. Näsström tog en sjuttiometerslöpning (jo, du läste rätt) och följde med upp i anfallet. Han fick tillbaka bollen när han kom in i straffområdet, vräkte sig och skickade in bollen mot en omarkerad Simon Thern. Simon störtdök och fick pannan på bollen som letade sig in i Abrahamssons högra hörn.

1-0 till hemmalaget. Hela Hisingen skakade i sina grundvalar, BK Häcken var ett slaget lag och tränaren Per Mathias Högmo såg ut som om han svalt en bärfis. Undra på det. Ett litet enkelt gupp i vägbanan under färden mot ett nytt SM-guld skulle passeras. Istället blev det en rejäl dikeskörning.

Jag tycker inte alls att det var orättmätigt. Tvärtemot hur det har sett ut de senaste matcherna var IFK betydligt starkare på slutet. De hade betydligt fler klara målchanser än Häcken.

Insatsen är naturligtvis bragdartad och den 22 juli får skrivas in med versaler i IFK:s historieböcker. Seger över de regerande svenska mästarna. Sug på den!

Dock inte för länge. Snart - nästa måndag - väntar de mesta mästarna på Eleda Stadion i Malmö. Det blir naturligtvis tufft, men inget är omöjligt för IFK.

Behåll båda fötterna på jorden, pojkar, så kommer det här att sluta väl!

Fram nu med den skånska parlören och bege dig till Malmö, så ses vi där!

Text: Ola Fälth Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.