Deppigt mot Degerfors

Den som någon gång tillägnat sig schackspelets ädla konst har förmodligen inga problem att förstå varför fotboll ibland benämns “det gröna fältets schack”. (Ibland även “det fria fältets schack”).

Uttrycket lär ha myntats redan 1912 av den Vetlandabördige psykiatriprofessorn Frey Svensson, tillika ordförande i Svenska Fotbollsförbundet.

För att bli en bra schackspelare måste du - bland annat - kunna förutse din motståndares drag och besitta en förmåga att - gärna snabbt - kunna prioritera och fatta beslut.

Liknande egenskaper är till fördel för fotbollsspelare och - inte minst - fotbollstränare. Huruvida IFK:s huvudtränare Kim Hellberg är en duglig schackspelare, eller inte, låter jag vara osagt, men att han har kvaliteter när det gäller att analysera motståndarna - och att fatta beslut vid förändringar i de givna förutsättningarna - står bortom allt tvivel.

Det brukar heta att “IFK spelar sin fotboll”, vilket är en beskrivning som bara till viss del är sann. Jag skulle vilja påstå att det är en sanning med viss modifikation.

Oftast är laguppställningarna anpassade efter motståndet. Ibland spelar vi 4-3-3, ibland 3-4-3 och vid något tillfälle även 4-4-2. Det är väl bara målvaktens position mellan stolparna som varit given på förhand. Ibland återfinns Hampus Näsström från start som defensiv mittfältare, vid andra tillfällen är det Wenderson som intar en mer defensiv position. Vissa matcher återfinns Oscar Johansson i anfallet, stundom har han varit mittfältare. Och så vidare…

Min poäng är att IFK varit väldigt framgångsrika i att - med det egna spelet som grund - anpassa sig efter motståndet. Ett slags “Allsvenskans kameleonter”, om ni så vill.

När IFK på måndagskvällen tog emot Degerfors IF var det med förvissningen att motståndarna skulle backa hem och vara tämligen nöjda med en poäng. Att "parkera bussen" brukar vara en populär benämning på den taktiken.

Därför var det tämligen logiskt att IFK ställde upp med bara tre backar: Victor Larsson, Victor Eriksson och Emin Grozdanic. Freddy Winsth, Hampus Näsström, Wenderson Oliveira och Oscar Johansson bakom de mest offensiva pjäserna Marco Bustos, Ajdin Zeljkovic och Albion Ademi.

Gustav Engvall skadade sig senast mot Brommapojkarna och kom därför inte till start. Inte heller Simon Thern var tillräckligt kurant för att dra på sig den vita tröjan denna afton. Den sistnämnde led av en mindre känning och är förhoppningsvis tillbaka till nästa match. In i startelvan kom istället Hampus Näsström och Marco Bustos, vilka båda stått för pigga inhopp.

IFK kopplade grepp direkt och vann tämligen omgående slaget om "mittens rike". Efter sju minuter kom Freddy Winsth runt sin back på högerkanten och frispelade Hampus Näsström vars skott, i fritt läge, gick högt över. Ett riktigt guldläge att göra 1-0.

Tio minuter senare serverade Albion Ademi en passning till Oscar Johansson som hamnade i sin favoritposition för att skruva bollen in i bortre hörnet. Tyvärr gick hans skott över stavhoppställningens högsta ribbfäste…

IFK fortsatte att komma i bra lägen, men ofta, vilket skulle vara signifikant för hela matchen, blev det för plottrigt.

• Bara en passning till. Sen skjuter vi, verkade vara mantrat för dagen.

Den största chanssumparen av alla var Ajdin Zeljkovic. Förmodligen drömde han mardrömmar över de missade chanserna. Efter dryga tjugo minuter dribblade han sig fri och sköt från sexton meter, men dessvärre med en snedträff som gick utanför. Från det avståndet måste det kunna gå att träffa målet.

Bara sekunder senare passade Wenderson till Hampus Näsström på djupet. Näsström lurade hela "järnbruket" och släppte bollen elegant mellan benen till en frilöpande Zeljkovic, men inte heller den här gången fick han riktig träff på bollen. Degerfors norske målvakt, Sondre Rossbach, kunde rädda komfortabelt.

Halvannan minut senare var det Ajdin som drev upp bollen. Oscar Johansson hoppade över, men Albion Ademi kunde inte riktigt bestämma sig för skott eller dribbling, så chansen rann ut i sanden.

Efter dryga halvtimmen spelad gick Oscar ner och hämtade bollen på egen planhalva. Han slog en fantastisk passning ut till Marco Bustos, som spelade tillbaka till Oscar. Gnosjöbördige Johansson klippte till direkt. Ett stenhårt skott där målvaktande Rossbach hade försynen med sig och fick upp händerna som skydd och därmed räddade till hörna.

Annars hade förmodligen förste bårbärare Tony Johansson och den samlade bårbärareliten fått hjälpa Rossbach av banan med - i bästa fall - en hjärnskakning som följd.

IFK hade nu ett formidabelt och konstant tryck mot Degerforsmålet och det kändes som en tidsfråga innan ballongen skulle brista. Med fem ordinarie spelminuter kvar av första halvleken fick Ajdin Zeljkovic sitt tredje guldläge.

Oscar Johansson slet sig loss på vänsterkanten och spelade in till den fristående Zeljkovic, men från fem-sex meter sköt han bollen upp mot tredje våningen.

Som om inte tre sumpade lägen vore nog, så fick Ajdin en fjärde chans på tilläggstid. Än en gång var det Oscar som vaskade fram chansen på vänsterkanten. Den här gången sköt Ajdin utanför målvaktens vänstra stolpe, som omväxling…

IFK började även den andra halvleken med att skapa chanser. På ett långt utkast från Jonathan Rasheed avancerade Albion Ademi mot mål och avlossade ett skott som beredde norrmannen i Degerforskassen vissa svårigheter och han tvingades rädda till hörna.

Fem minuter senare var det Marco Bustos tur att fresta norrmannen efter fint kombinationsspel med Victor Larsson och Ademi, men skottet från fem meter blev för löst och kunde räddas till ny hörna. Kanske borde skottet ha kommit tidigare även här.

Degerfors klev lite högre upp i pressen i den andra halvleken, vilket gav ett visst huvudbry åt IFK i uppspelen.

Med dryga halvtimmen kvar var Bustos inblandad i ett nytt bra anfall. Efter tre väggspel med, i tur och ordning, Oscar, Näsström och Zeljkovic, fick han fritt skottfält, men målvakten räddade till hörna igen.

Marco Bustos visade fina takter och var inblandad i mycket. Jag blev därför väldigt förvånad när han plockades av banan av IFK-ledningen bara några minuter senare, till förmån för Kenan Bilalovic. Mycket märkligt!

Ett annat - i mitt tycke - märkligt byte var att inte Bernardo Vilar fick komma in på banan när Emin Grozdanic lämnade på grund av skada. Bernardos styrka i huvudspelet hade kunnat bidra - offensivt - i forceringen för ett ledningsmål. In istället kom Albin Lohikangas.

Med fem minuter kvar av ordinarie matchtid hittade Zeljkovic fram till Freddy Winsth. Även detta ett anfall regisserat av Oscar Johansson. Tyvärr hann en degerforsback blockera skottet.

Ajdin Zeljkovic skulle få en femte och sista chans. Kenan Bilalovic drog upp ett anfall på vänsterkanten och hittade en fristående Zeljkovic, men hans vänsterskott hamnade någonstans bland den osorterade disken i Målboden.

Några jokrar finns inte på schackbrädet men väl på Finnvedsvallen. Med fem minuter kvar av tilläggstiden presenterade IFK en allsvensk debutant, Nigeriafödde Johnbosco Samuel Kalu, som plockats upp från Vrigstad IF, fick visa upp sig och sånär fick han chansen att bli matchvinnare, när Jonathan Rasheed slog en långpassning - efter ett bra ingripande - men ett Degerforsben kom emellan.

Precis som i schack är det farligt att bli för ivrig när man ska försätta motståndaren i matt. En bortglömd bonde kan promoveras till en dam och därmed vända helt på spelet. Ikväll hette den bortglömda bonden Diego Campos.

På en lång målvaktsutspark studsade bollen över Victor Eriksson, som halkade när han knuffade en värmlänning i ryggen, mellan Victor Larsson och Freddy Winsth och nådde fram till den bortglömde Campos, som skickligt rullade in bollen vid sidan om Jonathan Rasheed.

IFK fick en sista chans efter sju minuters tilläggstid. En hörna från höger och bollen hamnade hos Freddy Winsth som lossade en kanon från straffområdeslinjen. Högt, högt över, även han. Ibland kan man undra om bollarna var pumpade med helium…

Det var det sista som hände och IFK fick tugga i sig ännu en uddamålsförlust på hemmaplan. Frågan är om inte den här var den värsta av alla. Efter att ha dominerat matchen totalt i nittionio minuter, stod man där ändå som förlorare. Otroligt surt!

Som bekant går fotboll ut på att göra flest mål och det hjälper inte att man spelar snyggt. Det ger inga poäng alls. Frågan är om det blivit några mål om matchen varat ytterligare nittionio minuter. Det kändes inte så. Bolluslingen ville bara inte in!

Trots allt får jag vara någorlunda nyanserad i min kritik. Bortsett från de uteblivna målen - och därmed förlusten - gjorde vi en bra match. Chanser skapades, men skärpan saknades i avsluten.

För att fortsätta prata schacktermer var Oscar Johansson fotbollens motsvarighet till en dam. Han löpte i alla riktningar, slog ut motståndare och dominerade spelplanen, väl assisterad av Wenderson, som lika outtröttligt vann de flesta dueller på mitten.

I försvaret var Victor Eriksson ohotad kung och säkerheten själv i nickduellerna, undantaget Degerfors sista anfall.

Apropå saknad, är det väl inte utan att man måste erkänna att Gustav Engvall och Simon Thern saknades i laget. Med de båda på planen hade utgången kunnat bli en annan. Förhoppningsvis är de snart tillbaka, när serien nu går mot sin sista tredjedel.

För att skänka några tröstens ord till dystra supportrar, så kan vi konstatera att vi hade ett poäng färre i fjol efter nitton omgångar… Vi kommer igen och kanske var detta käftsmällen som behövdes för att vakna och ta i lite extra de kommande omgångarna, när avståndet till det förhatliga kvalstrecket nu minskade oroväckande.

Jag förväntar mig att alla går in hundraprocentigt i duellerna när Varbergs BoIS står för motståndet på lördag på Påskbergsvallen, precis som jag förväntar mig att alla IFK:are sluter upp på läktaren.

På med den blåvita halsduken, så ses vi i Varberg!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referatet är mina egna och speglar inte alltid föreningens. För eventuella fel och brister kan ingen klandras utöver undertecknad.