INEFFEKTIVT IFK FÖLL I SUNDSVALL

Det fanns egentligen inte så mycket som fick mig att tro att IFK skulle springa hem tre poäng, när laget på lördagen äntrade NP3 Arena i Medelpads pärla, Sundsvall. En bussresa på åttio mil, konstgräsplan, regnväder och en historik som sa att vi aldrig vunnit i Sundsvall. Lägg därtill ett lika ihållande ”sjungande” från supporterklubben ”Patronerna”. Det är inte särskilt troligt att stadens kända körledare, Kjell Lönnå, har sin rekryteringsbas i det gänget…

Istället för den till IFK Göteborg flyktade Bernardo Vilar, intog Viktor Larsson mittbackspositionen bredvid namnen Eriksson. Freddy Winsth återtog sin gamla högerbacksplats när Francis de Vries gjorde comeback som vänsterback.

I anfallet spelade Joel Stevens från start, vilket förpassade Edvin Becirovic till avbytarbänken. Christian Moses saknades fortfarande i truppen på grund av skada.

IFK inledde frejdigt med en hög press och Sundsvall hade svårt att spela sig förbi. Man skapade ett antal halvchanser, där William Kenndals skott i tionde minuten är värt att nämna. Dock inte bättre än att Sundsvallskeepern Andreas Andersson kunde avstyra.

De första fyrtio minuterna präglades av en total IFK-dominans och både Oscar Uddenäs och Wenderson hade goda chanser att spräcka nollan.

Tur och otur brukar jämna ut sig. När Giffarna gästade Finnvedsvallen i våras gjorde Robin Dzabic det avgörande målet på övertid. Lägg därtill att vi hade ett visst flyt senast mot AFC, med kvittering i sista sekunden, så kanske det inte var helt ologiskt med lite oflyt idag. I ett av Sundsvalls få ströanfall lyckades man bita sig fast i vårt straffområde. Freddy rensade undan vid vänstra stolpen, dock inte bättre än att bollen hamnade hos en Giffare, som sköt rakt på förre IFK:aren Alexander Blomqvist. Bollen ändrade riktning och ställde den stackars Pilip Vaitsiakhovic i IFK-buren. Ett nummer större målvaktshandskar och han hade räddat. En riktig kalldusch!

I den andra halvleken flyttade Sundsvall upp sina positioner. Styrkta av sitt turliga ledningsmål tog man över allt mer av spelet. IFK hade betydligt svårare att få till något ordnat spel.

Efter sjuttiosex minuter kom också spiken i kistan. Ett riktigt klassmål, där Linus Hellenius, ensam med fyra IFK-försvarare, kunde placera in bollen bakom Pilip. Det är väl ingen större överdrift att påstå att försvarsinsatsen i den sekvensen kunde varit bättre.

Närmare än ett stolpskott från inbytte Isse Ismail kom aldrig Värnamo. Trots att man - spelmässigt - gjorde en mycket bra insats, kan jag konstatera att avsaknaden av en målgörare är uppenbar. Passningsspelet höll hög kvalitet, men i den sista tredjedelen av planen tog det stopp.

Jag saknade dessutom både skottvilja och -förmåga. Avsluten var oftast långt över och/eller utanför, eller rakt på målvakten, som likt många andra motståndarmålvakter, verkade ha en slags magnetisk förmåga att få bollen på sig. Likaså måste vi få in fler spelare i offensivt straffområde för att ha alternativ i avslutsfasen.

Den kanske bäste skytten, ovan nämnde Robin Dzabic, fanns heller inte med i truppen, av (för mig) oklar anledning.

Förhoppningsvis kan vi skaka av oss den här förlusten och redan nästa lördag, när Landskrona BoIS gästar Finnvedsvallen, komma tillbaka till vinnarspåret och påbörja en ny svit av förlustfria matcher.

Det var inte bara IFK som gick på pumpen den här lördagen. Tidigare ledarlaget, Norrby IF, gick på en rejäl mina i Eskilstuna, 1-4. Helsingborg avfärdade enkelt Akropolis med 3-0 på bortaplan, vilket innebar att HIF intog ledningspositionen. Åtminstone ett tag, beroende på om Landskrona vinner mot Västerås. Då går zebrorna upp i topp. Måhända har den gamla ”Mjölkkossan” fått upp farten och vill på allvar blanda sig i leken.

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i desamma.