SEGER PÅ OLYMPIA

Olympia i Helsingborg - mer klassisk mark kan det knappast bli i den svenska fotbollshistorien. Här har mängder av tunga elefanter dansat. Vad sägs om målvakten Kalle Svensson - Rio-Kalle - efter hans insatser i VM i Brasilien 1950 där Sverige tog brons. Henrik Larsson, som tog medalj av samma valör 1994. Mats Magnusson, "San Siro-Sven" Andersson, Roland Nilsson och Andreas Granqvist för att nämna några i högen av storspelare.

Och för inte alltför länge sedan exporterade vi ett antal spelare dit: Simon Thern, Joseph Baffo och Loret Sadiku.

En snabb titt i tabellen visar att de, för stunden i vart fall, är bara ett lag i mängden. En sjundeplats inför dagens drabbning, visserligen med två matcher färre spelade.

Förhoppningsvis skulle dagens IFK:are vara befriade från historiens bojor och se motståndarna på andra planhalvan som vilket lag som helst. Precis så blev det. Trots att vi i startelvan hade tre brasilianare, var förmodligen samtliga lyckligt ovetande om vem " Rio-Kalle" var.

IFK gjorde två ändringar i startelvan jämfört med senaste matchen mot Östers IF. De då mycket framgångsrika inhopparna, Joel Stevens och Abdu Magashy, fick chansen från start, med följden att William Kenndal och Edvin Becirovic fick ägna sig åt att inledningsvis nöta bänken.

Kamraterna inledde just så respektlöst som man kunde önska, även om det tog tio minuter innan vi fick riktig ordning på spelet. Ibland spelade man kanske lite väl "snyggt" och tappade bollen på mittplan. Helsingborg var snabba i omställningarna och den hårfagre Adam Kaied, som byttes in redan efter ett par minuter, när Victor Lundberg skadades, gjorde livet svårt för IFK-försvaret. Victor Eriksson fick till och med ta i med hårdhandskarna, vilket renderade honom ett gult kort.

Den första riktigt farliga IFK-chansen kom när Oscar Johansson slog ett lågt inlägg mot Christian Moses, som tyvärr hade ett nummer för små skor för att nå bollen. På den andra av de efterföljande dubbla hörnorna slog Oscar en kort boll till Joel, men hans skott gick utanför.

Fem minuter senare är Oscar, alert och inblandad i mycket idag, nära att frispela Moses igen, men passningen blev lite för brant.

Efter tjugosex minuter initierade Freddy Winsth ett anfall, spelade till Magashy som förlängde till Oscar. Sånär fick Freddy utdelning på sin långa löpning på inlägg från Oscar. Det syntes inte direkt på Freddy att han härom veckan fyllde trettioett. Han är som ett årgångsvin och blir bara bättre och bättre. Frenetiskt kämpande bar han laget på sina axlar.

Minuten senare kom så - tämligen rättvist - IFK:s ledningsmål. Wenderson fick bollen i mitten, avancerade framåt och lossade en vänsterkanon. I stolpen! På returen dök han upp, "gubben-i-lådan", Christian Moses och slog in returen i öppet mål. Hans andra mål på lika många matcher.

Dessvärre tappade IFK kommandot och lyckan blev kortvarig. Den utmärkte burväktaren, Pilip Vaitsiakhovic, kastade ut bollen snabbt för att starta ett anfall. Lite väl snabbt, för Wilhelm Loeper läste situationen väl, bröt utkastet och spelade in bollen i straffområdet till en ensamt huserande Brandur Hendriksson Olsen, som bredsidade in lädret i Pilips högra hörn.

Men IFK viker inte ned sig i första taget. Tre minuter senare tog man åter ledningen. Abdu höll sig framme på en passning från Oscar och satte dit den i bortre hörnet. Allt till Olympiapublikens vilda protester och burop. Möjligen tyckte de att Abdu försökte filma till sig en frispark i momentet som föregick målet, men jag har svårt att uppfatta något som skulle vara regelvidrigt i situationen.

Helsingborg inledde den andra halvleken som ett nytt lag och IFK var stundtals rejält tillbakapressade och fick enbart jaga boll och rensa undan. I femtionionde minuten gjorde vårt belarusiska burlejon en riktig fantomräddning, när HIF:s skyttekung, Anthony van den Hurk, sköt från 3–4 meter. Pilip fläkte sig och sträckte ut hela sin långa lekamen och fick en hand på bollen.

Dryga kvarten senare stod han för ännu en jätteräddning. Inbytte finländaren Rasmus Karjalainen sköt, bollen träffade en IFK-försvarare och ändrade riktning, men Pilip vände i luften och räddade.

Så småningom bedarrade stormen, som ofta blir fallet, när målen uteblir och med tio minuter kvar av matchen kom avgörandet. Bernardo Vilar - matchens gigant som likt ett fyrtorn lyste upp hela Öresundsregionen - följde med upp på en hörna. Bollen seglade över en hög med spelare och Bernardo satte pannan till. 1–3 var ett faktum och nu spelade inte den stolta fotbollshistorien längre någon roll. Helsingborgs IF, "Mjölkkossan", var ett slaget lag.

Att Anthony van den Hurk reducerade till 2–3 på tilläggstid saknade betydelse. Ett fantastisk kämpande IFK tog en mycket hedervärd - och välförtjänt - seger.

Tre nya poäng och en tredjeplats i tabellen, efter Landskrona och Norrby, med tjugotre inspelade poäng. Underbart!

Närmast väntar Solnalaget Vasalunds IF på söndag på Finnvedsvallen. En klubb som vi - mig veterligen - inte har mött tidigare. I vart fall inte i modern tid. Förhoppningsvis kan vi behålla ödmjukheten och fortsätta på den inslagna vägen.

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister.