EN POÄNG ÄR BÄTTRE ÄN INGEN

Örgryte Idrottssällskap på Gamla Ullevi. Mer klassiskt än så kan det inte bli. De som känner mig vet min vurm för Sveriges äldsta fotbollsklubb. Alltsedan de gästade Finnvedsvallen 1969 för att möta Kamraterna i dåvarande näst högsta divisionen, division 2, har jag varit Öisare. Jag fick då som vanligt följa med min far - som nästan aldrig missade en IFK-match under åttio år - när landslagsmannen och bragdguld-medaljören Agne Simonsson, som spelat för självaste Real Madrid, Helge Börjesson och ”Lellen” Johansson med flera fanns i laget hos de röd-blå eleganterna.

Fullt med folk, varm korv i pausen och godis från Elis Sahlstedts vagn, som han drog runt på kolstybben. Himmelriket för en nioåring. Matchen slutade 1–1. Agne Simonsson fick bäras ut på bår efter att blivit varmt välkomnad av IFK:s hårde mittback Clarence Claesson. Det sägs ha varit Agnes sista match i karriären.

IFK-tränaren, Sven ”Môôs” Magnusson lär jag sagt åt ”Clärra” att hårdbevaka den forna världsstjärnan, varpå den senare replikerade: - Vem fan är Agne Simonsson?

De senaste åren har Örgrytes stjärna dalat och det är tolv år sedan man låg i Allsvenskan. Senaste SM-guldet är så långt tillbaka i tiden som 1985. Då med Agne Simonsson som tränare och Helge Börjessons son, Sören, som primus motor. ”Champ-Agne”, var rubriken i Göteborgs-Tidningen dagen efter finalsegern mot Blåvitt.

När de har mött IFK, vilket de har gjort ganska ofta i Superettan, har de dock inte längre haft mina sympatier. Så var inte heller fallet idag, när våra vit-blå hjältar gästade Sveriges andra stad. Då höll jag lika mycket på Öis som på Gais, det vill säga inte alls.

Lika respektlöst som Clarence på sin tid, inledde IFK dagens match på Gamla Ullevi, för första gången på över ett år med publik på läktarna. Med Edvin Becirovic avstängd efter förra matchens utvisning, fick Abdu Magashy ta klivet upp i forwardslinjen och Charlie Vindehall startade på mittfältet.

Anförda av Joel Stevens, som var pigg värre inledningsvis, gick IFK till attack direkt. Första hörnan kom efter tre minuter. En kort variant, men dessvärre resultatlös. Joel laddade för skott vid ett flertal tillfällen, men utmärkte ÖIS-målvakten Fredrik Andersson stod i vägen. IFK pressade högt och Örgryte hade inte mycket till ordnat spel. Bollinnehavet gick till gästerna, men dessvärre kom man inte längre än ett offsidemål. 4–0 i avslut på mål och sex hörnor borde ha resulterat i minst ett, kanske flera, mål för IFK.

I den andra halvleken kom Öis ut som ett nytt lag. Redan i den första spelminuten var man nära att spräcka Pilip Vaitsiakhovics nolla. En hörna från vänster ledde till ett avslut som gick förbi Pilip, men William Kenndal stod som en räddande ängel på mållinjen. Öis tilläts nu trilla boll på ett helt annat sätt än i första halvleken.

Efter ytterligare fem minuter hade hemmalaget ännu en mycket fin chans att ta ledningen. Mittbacken Marcus Haglind Sagre följde med upp i anfallet och rundade Filip, men störd av Francis de Vries sköt han i burgaveln istället för i det öppna målet.

Joel Stevens, som jag tycker var piggast i IFK, fick lämna planen efter en timmas spel, oklart varför. In kom istället Robin Dzabic, som inte riktigt kom in i matchen. Med dryga kvarten kvar fick IFK nästan ett gratismål, då en ÖIS-back var nära att styra in bollen i eget mål.

De sista tio minuterna var det åter bortalaget som tryckte på för ett ledningsmål. Närmast var den inhoppande Oscar Uddenäs, som i matchens sista övertidsminut fick till ett bra skott, men Fredrik Andersson var omutlig och gjorde en fantomräddning.

Matchen slutade mållös, men med 8–1 i skott på mål i bortalagets favör, borde tre poäng ha kunnat bärgas hem till Värnamo. Tyvärr var den avgörande passningen inte till rätt adress vid de tillfällen då Oscar Johansson eller Joel kom runt försvaret på kanterna och den sista lilla skärpan saknades.

Abdu kom inte riktigt till sin rätt som anfallare, han är bättre när hans framstötar kommer från distans, och även Edvins kvicka fötter saknades.

Den sjätte raka hållna nollan är ändå ett enormt styrkebesked. En poäng är bättre än ingen och förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan det egna målskyttet lossnar. Kanske redan mot Trelleborg, som gästar Finnvedsvallen den 13 juni?

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i desamma.