EN POÄNG I VÄSTERÅS

IFK styrde på måndagen kosan norrut, mot Mälardalen och dess metropol, Västerås, även känd som Gurkstaden. I idrottsliga sammanhang är den kanske mer känd för bandy än fotboll, men även fotbollssektionen av Västerås SK har nått framgångar genom åren. Fyra säsonger i Allsvenskan har man på meritlistan, den senaste 1997. De båda lagen har stött på varandra i Superettan förut, nämligen 2011, under IFK:s debutsäsong. Västerås fick då lämna serien och kom tillbaka först 2018.

Det finns en hel del namnkunniga spelare som huserat i VSK. Bland dem kan nämnas Fredrik Stenman, Pontus Kåmark, Daniel Majstorovic, Stig Fredriksson (som vann UEFA-cupguld med IFK Göteborg på åttiotalet) och inte minst Victor Nilsson Lindelöf, vars försäljning till Manchester United - via Benfica - inbringade sköna slantar till klubben. Den riktigt nördige minns Harry Svensson, som vann SM-guld med Blåvitt 1969.

I dagens elva känner alla IFK-are till mittbacken David Engström, som representerade IFK 2014–2016, för att sedan vandra vidare till BK Häcken och Örgryte IS. Sedan 2020 är han tillbaka i den grönvita VSK-tröjan.

En annan spelare av dignitet i dagens startelva är Viktor Prodell, som tidigare representerat Elfsborg bland annat, och är något så exotiskt som Sveriges enda proffs i Vietnam. 2020 representerade han Ho Chi Minh City, dock utan att spela en enda match.

I den vitblå elvan för dagen återinträdde Bernardo Silva på mittbacksplatsen efter avstängning. Victor Erikssons fina match senast mot Gais gjorde att han fick förnyat förtroende på bekostnad av namnen Larsson, som fick finna sig i att nöta reservbänken. Likaså var William Kenndal tillbaka i startelvan istället för Robin Dzabic. Utöver den skadade Crespo Kamara var truppen intakt.

Matchen på Iver Arena var årets första på “plastgräs”, vilket man kanske trodde skulle gynna hemmalaget. Istället var det IFK, som med snabbt och skickligt passningsspel, tog kommandot från start. Det var ändå hemmalaget som skapade den första riktigt farliga chansen, när David Engström hade en bra nick på hörna.

Västerås var hela tiden farliga på fasta situationer, men det var IFK som stod för det bästa spelet. Allra mest alert var Joel Stevens, som tillsammans med landsmannen Francis de Vries, ägde vänsterkanten. Vid ett flertal tillfällen tog Joel sig förbi sin bevakare och kom till avslut, men inget som resulterade i mer än hörna.

Den andra halvleken var den första lik. IFK hade det mesta spelet och kom till flest avslut. I den femtioåttonde minuten slet sig Edvin Becirovic nästan loss från en i bakhasorna hängande David Engström, men han var inte riktigt i balans och skottet gick utanför.

Knappa tio minuter senare fick Oscar Johansson chansen att avgöra tillställningen, men i fritt läge sköt han på Västeråsmålvakten.

Även Västerås hade chanser på slutet att få till ett segermål vid ett antal situationer med total kalabalik i straffområdet som följd. En nick utanför från fyra meter när målet var vidöppet var kanske matchens bästa chans.

Sista möjligheten hade IFK på en hörna från vänster. En spegelvänd variant på segermålet mot Gais var nära att lyckas, men Robin Dzabics skott gick över.

Tillställningen slutade mållös, men kunde lika gärna slutat 2–2. Till skillnad från många tråkiga, mållösa tillställningar, innehöll matchen ett ganska stort mått av både bra spel och spänning. Vi får, trots allt, vara nöjda och glada över den inspelade poängen. Västerås borta tillhör inte de lågt hängande frukterna att plocka. Försvaret höll tätt för fjärde matchen i rad, vilket är enormt starkt och med lite tur hade någon av chanserna kunnat ge utdelning.

Vi tar nya tag, trampar på i ullstrumporna och ser fram emot att möta en ny bekantskap, Akropolis IF, från Stockholm. Klubben, som avancerat från division fyra till Superettan på tjugo år, kommer till Finnvedsvallen nästa måndag.

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i desamma.

Post scriptum: I mitt referat efter matchen mot Falkenberg nämnde jag Karl-Gunnar “Kalle” Björklund. Kalle, med meriter från landslaget och Allsvenska Östers IF, debuterade för IFK en snögloppig aprildag i Borås 1984. Motståndare var Kronängs IF och det enda jag minns från matchen, som slutade 0–0, är Kalles kanonhårda frispark i ribban. Enligt obekräftade rykten darrar den fortfarande...