TREDJE RAKA SEGERN

Efter att ha avverkat ett antal storklubbar var det på söndagskvällen dags för IFK att ta emot en ny bekantskap på Finnvedsvallen, nämligen Vasalunds IF.

Vasalund är dock långt ifrån en ny förening. Den såg dagens ljus redan 1934 och har vid två tillfällen varit nära att ta klivet upp i Allsvenskan. Allra närmast var man 1989, då Hammarby inför sista omgången var tvungna att vinna med minst sex mål för att gå förbi Vasalund. Och visst vann Bajen med 6-0 mot Karlstad BK, de två sista inskjutna på tilläggstid. 1993 fick man kvala mot Örebro SK, men föll på färre gjorda mål på bortaplan.

Sedan dess har klubben omväxlande huserat i Division Ett och Två, undantaget säsongen 2009, då man spelade en säsong i Superettan. Sextonde plats och nedflyttning blev facit det året.

2020 vann man Ettan Norra i överlägsen stil och gör således sin andra säsong i eliten. Årets säsong har inte börjat enligt planerna och inför dagens match tog man det drastiska steget att avpollettera tränaren Dali Savic. Laget leddes istället av den tidigare assisterande tränaren George Moussally.

Med en fjortonde plats och tjugotvå insläppta mål på elva matcher var ingen överraskad att laget, mot fjärdeplacerade IFK Värnamo, valde att tänka främst på defensiven.

IFK gjorde ett antal ändringar i startelvan jämfört med laget som vann borta mot Helsingborg i torsdags. Dels på grund av den olyckliga kollisionen mellan Francis de Vries och Joel Stevens, vilket höll dem utanför laget, dels för att vila en del slitna ben och huvuden. Istället kom Oscar Uddenäs in från start till vänster i anfallet och Albin Sundgren övertog högerbacksplatsen. Eric Brendon fick vila och istället spelade William Kenndal från start.

Efter kvarten spelad fick hemmalaget någorlunda ordning på spelet och hade några halvbra framstötar. Bland annat hade de båda mittbackarna, Victor Eriksson och Bernardo Vilar, var sina nickförsök på hörna, dock utan att det var direkt farligt.

Vasalund backade hem och tätade försvaret och IFK hade ett visst övertag, men uppspelen var ofta slarviga och tempofattiga.

Halvleken slutade mållös och flertalet av de femhundra åskådarna sågs kväva gäspningar av uttråkning.

Vasalund inledde den andra halvleken med en jättechans, men avslutet var - som ofta - alldeles för dåligt och hamnade i Pilip Vaitsiakhovics skopa. Minuten senare slog Oscar Johansson ett inlägg som rullade en meter framför mållinjen, men tillrusande Christian Moses och Oscar Uddenäs hann inte fram i tid.

I den sextiotredje matchminuten kom så det förlösande segermålet. Ett mycket snyggt anfall, där Freddy Winsth inledde med att framgångsrikt lura en Vasalundsspelare med en "Cruyff-fint", till publikens jubel. Han fortsatte längs sin vänsterkant och lobbade vidare till Oscar Uddenäs som slog ett inlägg längs marken. Oscar Johansson mötte på första stolpen och skarvade bollen snyggt i mål.

Den bästa målchansen därefter hade bortalaget. Efter ett brasilianskt missförstånd i ett uppspel rullade bollen ner mot hörnflaggan. Mål-Pilip joggade dit för att slå upp den, men fick till endast en halvträff, rakt i gapet på en Vasalundsspelare. Med Pilip någonstans ute vid korvkiosken var målet öppet, men avslutet blev en riktig snedträff, som faktiskt bara gick till inkast.

Kamraterna redde ut även denna storm och dagens seger får väl klassas som en arbetsseger. Man kan inte alltid kräva champagne-fotboll. Det räcker gott med tre poäng.

Nu får spelarna vila sina trötta ben till nästa måndag, då det vankas länsderby mot Jönköpings Södra på Vapenvallen. Då hoppas vi att alla är återställda, utvilade och taggade.

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister.