ALLT FÖR SPÄNNINGEN...

Skytteholms IP en måndag i oktober. Mörkare än så blir det inte. I vart fall inte i en stad med cirka hundratusen invånare. Den legendariska b-arenan i Solna, tämligen befriad från moderna bekvämligheter, ligger bara en längre målvaktsutspark från den gamla nationalarenan, Råsunda, som nu skattat åt förgängelsen och fått lämna plats åt bostäder.

Det kräver ett visst mått av pannben att först genomlida fyrtiofem mil i buss - låt vara med Roland Svenningssons trygga händer på ratten - därefter nittio minuters nattfotboll. Lägg därtill en motståndare med ett starkt poängbehov, så har du förutsättningarna inför kvällens drabbning.

När IFK äntrade den plastmatteförsedda planen på ifrågavarande arena, gjorde man det med Pilip Vaitsiakhovic tillbaka mellan stolparna efter fyra matchers skadefrånvaro. Dessutom var Victor Eriksson tillbaka efter avstängning. I övrigt mönstrades samma startelva som senast i segermatchen mot Västerås.

IFK inledde optimistiskt och hade ett par skapliga chanser de inledande minuterna. Oscar Uddenäs inspel från vänsterkanten var värt ett bättre öde, men målvakten avstyrde.

Hemmalaget backade hem och täckte ytor och stängde passningsvägar. Tempot var lågt och sömngångaraktigt.

De absolut mest högkaratiga chanserna vaskades fram efter dryga tjugo spelade minuter. En precis passning i djupled från Oscar Johansson nådde Freddy Winsth, vars skott räddades av målvakten med nästippen.

Bara minuten senare slog Francis de Vries ett perfekt inlägg från vänster. Hugo Andersson, som dröjt sig kvar i straffområdet, fick helt omarkerad nicka mot mål, men dessvärre strax utanför stolpen.

Matchen fortsatte att präglas av dåligt tempo, gott om felpass och ett litet övertag i bollinnehav för bortalaget. Underhållningsvärdet får anses vara begränsat för att uttrycka sig milt.

I den andra halvleken försökte IFK att trycka upp spelet något och hemmalaget var än mer komprimerade och rätt i sina positioner. Det var märkbart svårt för de vitblå att komma till avslut.

Efter femtiosex spelade minuter glömde vi dessvärre bort att fotboll även består av försvarsspel. I en situation där stora delar av laget var på väg framåt slog Freddy en lite slarvig passning på en Vasalundsspelare som reagerade snabbt. När ingen täckte upp Freddys nu tomma högerkorridor, kunde Adam Id Salem rusa i ensamt majestät mot IFK-målet. Med en höger utsida - läckert får erkännas - smekte han in bollen mellan våra normalt så alerta mittbackar. I hålet mellan dem dök Nicola Vasic upp och direktskarvade in bollen otagbart för Pilip Vaitsiakhovic. Snöpligt och olustigt!

IFK fick nu lite mer bråttom och ökade tempot, vilket gav frukt efter sextiofem minuter. På en lång hörna nickade Francis de Vries bollen mot mål där Christian Moses lurade i vassen. Han fick pannan på bollen och kvitteringen var ett rättvist faktum.

De återstående tjugofem minuterna av ordinarie speltid går inte heller till historien som de mest välspelade. Faktum är att hemmalaget såg ut att ha mest spring i benen och skapade fler möjligheter än IFK. Desperation är en underskattad taktik och Vasalund stred med en oerhörd frenesi.

Att vilja slår klass är en gammal sanning och när jag gör bokslut över den här matchen får jag erkänna att jag inte var alltför missnöjd med resultatet. Vi var knappast värda mer än oavgjort och poängen vi knep kan vara till stor nytta framdeles.

"Vi nådde inte upp i nivå" den här kvällen, som det ofta heter i sportjournalistikens floskelvärld. Men, vi tar nya tag och förhoppningsvis kan prestationen bli en annan den 16 oktober, då Gais står för motståndet på Gamla Ullevi.

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i desamma.