FÖRLUST I PREMIÄREN

”I lördags låg bollen på mittpunkten likt en vitsippa. Då var det för sent för våren att ångra sig”.

Ovanstående är fritt efter fotbollspoeten Bengt ”Cidden” Anderssons dikt, ”Vår på Åbyvallen”, och visst är det väl så att säsongspremiären är ett av de allra bästa vårtecknen. Gärna ackompanjerad av vårsolens glans och tre poäng in på kontot.

Nu blev det inte riktigt som jag hade föreställt mig, när vårens ankomst skulle firas. Återkomsten till Superettan, efter två års ökenvandring i Ettan, skulle naturligtvis krönas med en seger. I min sinnevärld, där IFK alltid är det vinnande laget, fanns inte en förlust på kartan.

Men fotboll är fotboll och en match varar – som bekant – i nittio minuter. Vanligtvis tillkommer några extra tilläggsminuter. Men att processa en match efteråt tar mycket längre tid. Den ska nötas och blötas och ibland komposteras på en plats där man slipper den för all framtid.

Lördagens match mot Landskrona BoIS på Landskrona IP var en sådan match. En match jag gärna sorterar undan. Förmodligen hade jag förra årets segermatch på samma arena, med resultatet 1–4, alltför färskt i minnet för att kunna föreställa mig något annat än en seger. Enfaldigt? Ja, kanske.

För med en titt lite längre bak i backspegeln kan konstateras att Landskrona aldrig varit någon lätt motståndare. Snarare har vi en historik med idel förluster i våra möten.

Före lördagens match hade lagen mötts tjugotre gånger i seriesammanhang sedan det allra första mötet 1950. Vid en jämförelse mellan de båda klubbarna är våra meriter bleka. BoIS var ett av de första tolv lagen som spelade Allsvenskan premiäråret 1924/1925. De ståtar med inte mindre än trettiofyra säsonger i den högsta serien, med en tredjeplats som bäst 1937/38. Som allra största merit får räknas segern i Svenska Cupen 1972.

Föreningen har hyst ett antal storspelare genom åren. Claes Cronqvist, bröderna Bo och Jörgen Augustsson, Sonny Johansson, Daniel Nannskog, Jonas Olsson och Rasmus Lindgren är kända namn inom svensk fotboll de senaste femtio åren. Går vi längre tillbaka är Hasse Persson det givna namnet att nämna. HP värvades från lokalkonkurrenten Helsingborgs IF 1955 och gjorde 257 mål på 327 A-lagsmatcher för de svartvitrandiga. Ett tämligen oslagbart facit!

Värt att notera är att ”vår egen” Pär Cederqvist representerade BoIS under tre säsonger, 2007–2009, och vann den interna skytteligan alla tre säsongerna.

Men, tillbaka till nuet och årets premiärmatch, så inledde vi inte alls dåligt. När väl nervknutarna hade släppt, var det IFK som tog taktpinnen. Vi skapade några halvchanser, men lyckades inte få till avsluten. I stället var det hemmalaget, som tämligen ologiskt, skulle ta ledningen. På ett inspel från vänster, snett-inåt-bakåt stod IFK lite på hälarna och kom inte upp i press på Filip Olsson, som ganska ostörd kunde skjuta 1–0 från cirka tjugo meter bakom en skymd Filip Eriksson.

Resultatet stod sig halvleken ut och än fanns det hopp att vända skutan. När så Landskrona fick en hörna tolv minuter in i andra halvleken gick en stor del av ridån ner. Den hårda hörnan styrdes olyckligt, av en IFK-försvarare, in bakom en chanslös Filip Eriksson i IFK-buren.

Strax därefter hade IFK den kanske bästa chansen att reducera. William Kenndal fick till ett vänsterskott, i bra läge, som räddades, till en resultatlös hörna, av Landskronakeepern Kaddoura.

Strax därpå byttes nämnde Kenndal ut, vilket möjligen berodde på att han legat sjuk veckan före matchen. Han tillhörde annars de som höjde sig över mängden.

Ännu en chans till mål grusades när domaren inte uppfattade att ett Landskronaförsvarare agerade målvakt i straffområdet. En given straff om ni frågar mig. Ett mål där hade kunnat ge råg i ryggen och möjligen givit matchen en annan utgång.

Dessvärre fick IFK lämna premiären mål- och poänglösa, i en match som lika gärna kunde ha slutat mållös. Det var små tillfälligheter som avgjorde och det var kanske inte helt orättvist, sett över nittio minuter. Även om matchstatistiken visade att vi hade fler skott på mål än hemmalaget (3 mot 2) så får man erkänna att vi kanske inte kom till överdrivet farliga lägen. Landskronas effektivitet måste, trots allt, beundras.

Nåväl, premiären är avklarad och vi ska i sammanhanget beakta att vi hade sju Superettan-debutanter i startelvan. Det återstår åttiosju poäng att spela om. Tar vi dem vinner vi serien!

Närmast väntar GIF Sundsvall på Finnvedsvallen kommande söndag.

Jag tippar med hjärtat: 1–0!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de eventuella åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i desamma.